En demokratisk process och skamliga beteenden

Av: Josefin Lind och Clara Levin

Första veckan av förhandlingarna om ett avtal som förbjuder kärnvapen avslutades i fredags och vi är nu hemma igen efter en intensiv vecka med många och långa diskussioner. Veckans fokus var att skapa ramarna för avtalets innehåll. Men låt oss ta det del för del, det finns mycket att säga.

Under måndagen och halva tisdagen var programpunkten ”high level segment”, då stater höll uttalanden om vad de tänkte om avtalets funktion och framtid. Under denna del höll atombombsöverlevaren Setsuko Thurlow ett starkt uttalande för ICAN om staternas ansvar där hon lämnade inte någon oberörd: For those of you delegates, who are genuinely serious about disarmament, I want you to feel the presence of not only the future generations who will benefit from your negotiations to ban nuclear weapons, but to feel a cloud of witnesses from Hiroshima and Nagasaki. The memories and images of those who perished have always supported and guided me. I think this is how many survivors have kept on living — to make sure that the deaths of their loved ones were not in vain. Det är precis detta som är kärnan, det är anledningen till varför vi måste ha ett förbud mot kärnvapen och varför vi arbetar så hårt för att nå vårt mål.

papercranesOrdföranden för förhandlingarna, ambassadör Elayne Whyte från Costa Rica, uttryckte vikten av att göra förhandlingarna mänskliga och att vi måste påminna oss om konsekvenserna och hur människor har drabbats om och om igen. Utan dessa vittnesmål skulle vi inte ha den humanitära aspekten av diskussionerna. Atombombsöverlevarna Setsuko Thurlow och Toshiko Fujimori samt Sue Coleman Haseldine, som vittnade om Brittiska provsprängningar på aboriginisk mark i Australien, är några av de som gav debatten ett ansikte och de är otroligt modiga som fortsätter arbeta för att ingen människa ska behöva utsättas för det som de har utsatts för.

Under måndagen höll några av kärnvapenstaterna, och några allierade, en protest utanför Generalförsamlingen. I täten stod USA, Frankrike och Storbritannien. USA:s FN:s ambassadör fördömde förhandlingarna och uttryckte att de stater som deltar i dessa förhandlingar inte har säkerheten för sina egna medborgare i åtanke. Uttalandet var både anmärkningsvärt och förbryllande. Kärnvapenstaterna menar att förbudsprocessen inom FN inte är demokratisk, trots att mer än två tredjedelar av FN:s medlemsstater deltog. Kärnvapenstaternas agerande menar vi var skamligt och är ytterligare ett sätt att försöka rättfärdiga innehavet av sina kärnvapen. Det är också ett sätt att försöka pressa och hota stater att inte delta under förhandlingarna, vilket om något är odemokratiskt.

I höstas skickade USA ett brev till Natos medlemsstater där de uppmanade staterna att rösta nej till resolutionen om att starta förhandlingar om ett kärnvapenförbud och att om förhandlingarna skulle startas att de allierade skulle avstå från att delta. Nederländerna var den enda Natomedlemmen som deltog, Japan fanns också med under första dagen men de övriga allierade staterna var inte närvarande. Saknades gjorde också de fransktalande staterna från Afrika, dessa var tydligt pressade av Frankrike av att inte närvara.

Tanken är att ett förbud mot kärnvapen ska bygga på en demokratisk grund, där alla stater har rätt att uttrycka sig och alla stater har möjlighet att påverka och forma sin framtid fri från hot om total förintelse. Staterna som deltog under förhandlingarna förra veckan visade tydligt att de hade samma mål och det rådde enighet om att en total eliminering av kärnvapen bör stå med i preambeln. Många stater uttryckte även att de humanitära konsekvenserna bör stå med som avtalets grundbult. Det stora problemet, eller diskussionen, var hur omfattande förbudet ska vara och vilken form avtalet bör ha – det vill säga ska det innehålla steg för eliminering, verifikation, och åtaganden för de kärnvapenfria staterna eller ska avtalet endast vara normativt?

Något som staterna diskuterade fram och tillbaka under punkten ”core prohibitions” var om avtalet ska innehålla förbud mot hot om användning, eller om detta redan täcks i FN-stadgan. Vad skulle hända om hot om användning finns med i avtalet, kommer det att försvaga FN-stadgan, eller skulle det snarare bli ett komplement? Det är en svår diskussion vi står inför och argumenten på båda sidor är starka. Annat som oenighet rådde kring var transit/transfer, tester och finansiering. Detta blir att diskutera vidare i juni och juli.

ban the bomb 2

Ordföranden kommer under den kommande perioden att sätta ihop ett första utkast, vilket kommer att ligga grund för fortsatta diskussioner. I början av maj kommer staterna inom icke-spridningsavtalet att träffas i Wien för den första förberedande kommittén i NPT-cykeln. Vad vi kan förvänta oss under denna tid är fortsatta påtryckningar från kärnvapenstaterna, ageranden för att försvaga förbudsavtalet och argument om vad avtalet bör och inte bör innehålla. Vi ser fram emot en intressant och spännande period.

Vi måste ta till vara på den här chansen vi har och vi måste även påminna oss om vilket stort arbete vi redan har gjort. I över 70 år har civilsamhället över hela världen kämpat för att dessa vapen ska förbjudas och nedrustas, och nu står vi här efter den första sessionen av förbudsförhandlingarna. Vi kan knappt vänta till andra sessionen startar den 15 juni. Många kommenterade under veckan att det är ett skifte som skett, att vi för ett halvår sedan arbetade i motvind mot kärnvapenstaternas argument om varför ett förbud behövs, till att nu diskutera vad förbudet ska innehålla. Det är en fantastisk känsla som märktes av i rummet, både från golvet och från läktaren, och atmosfären var helt annorlunda.

Nu laddar vi batterierna och satsar allt vi har för att inte missa denna chans. Det är så här historia skapas!