Fredspris och kärnvapenseminarium

En stor glädje att Nobels fredspris tilldelas ICAN. Det kan öka medvetenheten i civilsamhället om kärnvapen humanitära konsekvenser och få avgörande effekter på nedrustningsarbetet. Att det behövs framkom tydligt dagen innan fredspriset tillkännagavs på Folk och Försvars seminarium om kärnvapen under rubriken: Kärnvapen – Nya utmaningar i modern tid.

Förbundet Folk och Försvar (http://www.folkochforsvar.se) har som målsättning att ”sprida kunskap och främja en levande debatt om säkerhetspolitik i Sverige och världen”.

Niklas Granholm inledde Folk och Försvars seminarium med att tala om Nya utmaningar och Martin Goliath om Vad är kärnvapen idag, bägge två från Totaltförsvarets forskningsinstitut (FOI). De talade om att kärnvapenfrågan åter blivit aktuell till stor del beroende på Ryssland aggressiva kärnvapenupprustning, om sprängkraft i dagens vapen och om ökad träffsäkerhet, ”vilket är en fördel då man kan använda färre kärnvapen med samma lokala effekt”. En bild av effekter av en 1 Mt bomb över Stockholm visades ”med tryckvåg, värme som ger tredje gradens brännskador och radioaktiv strålning”, men utan kommentarer om de stora humanitära konsekvenserna.

Sedan följde ordförande för Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen Agnes Hellström. Hon höll ett levande och engagerat tal om vikten av kärnvapennedrustning, om FN-förbudet mot kärnvapen, om att 53 stater nu signerat det och en önskan om att Sverige snarast skriver under. Hennes dröm är att hennes 8-åriga dotter snart ska få uppleva en värld fri från kärnvapen.

Därefter pratade Allan Widman (L), ordförande för försvarsutskottet om att en mänsklig uppfinning inte kan göras ogjord, att vi därför aldrig kan göra oss av med kärnvapen och att vi kommer ha dem för all framtid. Han menade att Ryssland är farligt då kontakten med landet blir allt sämre och landet visar ett ökande ointresse för internationella förhandlingar. Kärnvapen är en del av NATO. Det är angeläget för vår säkerhet att vi går med i försvarsalliansen. Det kan vi inte göra om Sverige skriver på FN-konventionen, menade han.

Jag begärde ordet för att ställa två frågor till Allan Widman, men först bad jag att få säga något kort om kärnvapnens humanitära konsekvenser och påpekade att det är viktiga att tala om detta då det knappt nämnts under seminariet. Men moderatorn och tillika programansvarig från Folk och Försvar hindrade mig att göra det.

Fråga 1 till Allan Widman löd: Om biologiska och kemiska vapen och landminor förbjudits, varför kan då inte uppfinningen kärnvapen förbjudas? Han svarade undvikande.

Fråga 2: Om Nya Zeeland kan samarbeta med USA trots att man sagt nej till att hysa amerikanska kärnvapen. Varför kan inte Sverige gå samma väg. Han undvek frågan helt.

Sammanfattning: Mötet infriade inte Folk och Försvars målsättningar ”att främja en levande debatt om säkerhetspolitik”. Tre av fyra talare underströk att kärnvapen i världen är fredsbevarande och en levande debatt tilläts inte. Mycket teknikaliteter, men knappt ett ord om kärnvapnens humanitära konsekvenser och att världen helt saknar medicinska resurser för att ta hand om alla skadade. Inställningen att Sverige inte ska skriva under FN-förbudet stärktes, trots Agnes Hellströms starka plädering för kärnvapennedrustning. Allan Lidmans pessimistiska, defaitistiska och smått cyniska attityd var deprimerande för oss som lever med insikten att om vi inte gör oss av med dessa domedagsvapen så kommer de orsaka domedagen förr eller senare. Istället för att betona att FN-förbudet stigmatiserar innehav av kärnvapen, liksom tidigare förbud mot massförstörelsevapen, dominerade synen på FN-förbudet som naivt och farligt.

Inget snack om att USA har egna intressen av att behålla sina kärnvapen och aktivt motarbetar nedrustning. Jag saknade också en debatt om att man mycket väl kan tänka sig att NATO respekterar Sveriges snart 50-åriga nej till kärnvapen och att de inte behöver utgöra något hinder för samverkan, trots hotfulla uttalande om motsatsen.

Seminariet om ”Kärnvapen – Nya utmaningar i modern tid” borde tydligt ha framhävt att vi nu har chans till nedrustning för mänsklighetens överlevnad och inte tvärtom, det är min slutsats.

Efteråt gick jag fram och pratade med generalsekreterare Maud Holma von Heijne samt seminariets moderator och föreslog att man vid ett senare tillfälle borde belysa FN-förbudet bättre, ge tydligt utrymme för det humanistiska initiativet och vikten av att stigmatisera kärnvapenmakterna. SLMK är positiv till att bidra till detta, sa jag.

Jag pratade också med Martin Goliath FOI om vikten av att tydliggöra medicinska effekter av kärnvapen. Jag nämnde att SLMK är positivt till en kontakt.

Gösta Alfvén