Det är lätt att vara den som kritiserar

Av: Clara Levin och Sofia Tuvestad

I tisdags stod utrikesminister Wallström värd för ett högnivåmöte om kärnvapennedrustning i Stockholm. Efter mötet presenterades en politisk deklaration som inte innehöll något nytt och inte erkänner kärnvapnens humanitära konsekvenser.

Participants of the Stockholm Ministerial Meeting on Nuclear Disarmament and the Non-Proliferation Treaty on 11 June, 2019. Photo: Sofia Nahringbauer / Government Offices of Sweden

 

Som vi skrev i Sydsvenskan i tisdags så behövs FN:s kärnvapenförbud för att skapa det politiska tryck som krävs för att genomföra målen i deklarationen. Målen i sig är bra, men de kan inte jämföras utan en förändrad global kärnvapenpolitik. Därför är det så viktigt att Sverige skriver under FN-konventionen.

Men oavsett vad en tycker om Sveriges nya initiativ, så är det viktigt att påpeka att engagemang för nedrustning behövs. Målet om en kärnvapenfri värld är något som alla 191 stater inom NPT är folkrättsligt bundna att arbeta för, inklusive USA och Ryssland och de andra tre officiella kärnvapenstaterna. Det är bra att Margot Wallström står fast vid diplomatins och politikens kraft att förändra inte minst när utmaningarna är stora. Historien ger henne rätt.

Annat tycker Mathias Persson, ledarskribent på Smålandsposten. Han skrev dagen efter mötet: ”Genom att driva en omöjlig linje om kärnvapenfrihet stjälper Wallström betydligt mer än hon hjälper. Den gör det säkerligen svårare att bli tagen på allvar utanför den spretiga lilla krets som samlades i Stockholm igår, och genom att provocera dem man vill influera kommer man sällan någonvart. Därmed riskerar det angelägna och konstruktiva arbetet för nedrustning och icke-spridning att drabbas negativt.”

Persson tycker att det är en dålig idé att försöka. Vi ska absolut inte arbeta för en kärnvapenfri värld!

För det första ingår målet om en kärnvapenfri värld i NPT. Det är något som upprepas många, många gånger under varje NPT-förhandling och i olika bindande beslut. Den så kallade ”great bargain” i NPT bygger på att kärnvapenstaterna åtar sig att rusta ned i utbyte mot att icke-kärnvapenstaterna åtar sig att inte skaffa kärnvapen. Det är liksom hela tanken med NPT. Idén om att kärnvapenstaterna kan ha sina kärnvapen i all evighet utan att spridningen fortsätter till fler länder är i bästa fall naiv.

Texten i Smålandsposten är ett utmärkt exempel på varför FN-konventionen behövs: normen mot kärnvapen är på väg att försvagas, rejält.

Vad händer om vi slutar försöka? Om vi bara ger upp, vilken värld skulle vi få då? De som arbetar för nedrustning har alltid blivit förminskade. Det lyfter vi i vår kampanj Det kan verka omöjligt. Tills det är gjort. Forskaren Emma Rosengren vid Stockholms universitet har jämfört kärnvapendebatten på 50-talet med dagens debatt, där Margot Wallström anklagas för att utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Läs mer här.

I Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen förminskas civilsamhället till att inte göra en säkerhetspolitisk analys, utan en ”mer normativ argumentation”. Konsekvenserna blir att endast ett perspektiv upptar enmansutredningens argumentation.

Det är alltid lättare att kritisera och vara bakåtsträvande istället för att tänka framåt. Det är alltid lättare att förminska sina motståndare än att komma med vettiga argument.

Men det är rätt tröttsamt med personer som endast kritiserar. Kom med förslag! Hur ska vi komma ur den här upprustningsspiralen som pågår? Hur vi ska bygga upp förtroende för multilaterala processer? Vi har ett alternativ som redan ligger på bordet och det är FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Det är konkret, genomtänkt och fullständigt i linje med genomförandet av NPT. De stora protesterna från kärnvapenstaterna ger oss redan rätt: konventionen kommer att göra skillnad.