En bristande säkerhetspolitisk analys

Av: Josefin Lind, generalsekreterare

I fredags släpptes diplomaten Lars-Erik Lundins rapport, som han har skrivit på uppdrag av regeringen, sedan oktober 2017. Uppdraget var att utreda konsekvenserna av ett svenskt anslutande till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, ur en rad olika perspektiv. Se direktivet här: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2017/10/utredning-av-konsekvenserna-av-ett-svenskt-tilltrade-till-karnvapenforbudskonventionen/

 

Lars-Erik Lundin under pressträffen fredag 18 januari 2019.

 

När vi nu har ägnat de senaste dagarna åt att läsa rapporten finner vi några kritiska punkter som är genomgående. Mycket av det som står i rapporten bygger på antaganden och spekulationer utan källhänvisning eller underbyggnad. Detta är väldigt beklagligt, speciellt eftersom utredningen har pågått under så lång tid.

Förutom att rapporten är väldigt lång (totalt 234 sidor inklusive bilagor och svensk samt engelsk sammanfattning) och till en del upprepande har Lundins utgångspunkt från början varit starkt kritisk till FN-konventionen. Som Andrea Berger, senior research associate at the Middlebury Institute of International Studies at Monterey, skriver på Arms Control Wonk (en blogg där majoriteten av skribenterna är kritiska till konventionen) ”The Swedish Inquiry adopts a much more [än Schweiz rapport som hon till viss mån jämför med] consistently skeptical and critical tone. There doesn’t seem to be a whole lot in the TPNW [Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons – konventionens formella namn] approach that the author liked or related to, and many arguments put forth will be familiar to those who have followed the debate over this controversial treaty. ”.

Något som också är slående för oss som har träffat Lundin vid ett flertal tillfällen och även satt honom i kontakt med kollegor världen över är den könade och nedlåtande tonen han har gentemot förespråkarna av konventionen. T.ex. på sidan 18 skriver Lundin Förespråkare för den nya konventionen utgår ofta från den frustration som byggts upp under ett antal år över kärnvapenmakternas ovilja eller oförmåga att uppfylla sina åtaganden i NPT. Med detta som utgångspunkt presenteras en i hög grad politisk och normativ argumentation till förmån för den nya konventionen.

Motståndare till konventionen framför å sin sida en mer detaljerad säkerhetspolitisk kritik. Och framför detta än mer detaljerat på sidan 65:

  • Många förespråkare för konventionen stannar i första ledet vid en politisk/moralisk och i andra ledet en rättslig utvärdering.
  • Många motståndare till fördraget utgår å sin sida från en rent säkerhetspolitisk analys av de krav som den nuvarande strategiska miljön ställer.

En hög genusvetenskaplig utbildning krävs knappast för att notera hur han delar upp argumenten i kvinnliga, känslomässiga attribut och avfärdar den hela globala rörelsen och det arbetet som pågått i decennier med att delegitimera kärnvapen som sprungna ur frustration och med avsaknad av säkerhetspolitisk analys. Motståndarna å andra sidan tillskrivs manliga rationella attribut och framställs som sakliga, analytiska och förankrade i verkligheten.

Men det som kanske är allra mest allvarligt och oroväckande är Lundins syn på svensk nedrustningstradition, svensk säkerhetspolitik och kärnvapenavskräckning. Han utgår från en tes om att Sverige idag befinner sig under ett amerikanskt kärnvapenparaply och att ett tillträde till konventionen skulle innebära ett stort steg bort från paraplyet och den ”säkerhet” som Sverige har i världspolitiken idag. Han missar att referera till den forskning, bland annat av Thomas Jonter i boken The Key to Nuclear Restraint: The Swedish Plans to Acquire Nuclear Weapons during the Cold War som visar att så varken är eller har varit fallet utan driver enögt sin tes genom hela rapporten. Den säkerhetspolitiska analysen bygger på en kalla krigetretorik om staters suveränitet, försvar av territoriet och kärnvapenavskräckning som en balans i en bipolär värld. Med de direktiv regeringen gav honom finns det mycket utrymme för att bredda tolkningen av säkerhetspolitik till att inkludera mänsklig säkerhet, människors rätt att leva utan kärnvapenhot och vilket säkerhetspolitiskt hot kärnvapnen utgör mot såväl människor som stater idag. Inte minst stater med kärnvapen eller under ett kärnvapenparaply.

Vi ser fram emot att ta del av fler analyser och även en dialog med Lars-Erik Lundin, inte minst på ABF-huset i Stockholm 6 februari kl. 18.00. Vi kommer självklart fortsätta läsa och komma med fler analyser och gräva djupare i såväl metod som slutsats. Inte minst genom det remissförfarande som samtidigt utlystes i fredags.