Är kärnvapenkriget oundvikligt?

Av: Gunnar Westberg

När jag frågar experten Bruce Blair om han tror kärnvapen kommer att användas igen blir det tyst en stund på telefonledningen från USA:s östkust.
Svaret är inte precis det mänskligheten vill höra.
–  Jag är rädd för att det är oundvikligt. Det räcker med en datakod kortare än ett twittermeddelande. 

Detta är inledningen till en artikel av Wolfgang Hansson i Aftonbladet den 6 augusti, Hiroshimadagen. Oundvikligt? Kan han mena vad han säger? Jag har två tolkningar, och jag tror att bägge är sanna.

Den ena är att Blair tar ett långt tidsperspektiv. Han menar att om kärnvapnen tillåts finnas kvar och i förbli i hög avfyrningsberedskap är det troligt att de kommer att användas. Denna slutsats drog faktiskt Canberra-kommissionen i sin rapport 1995. Medlemmar i den kommissionen var i stor utsträckning generaler och f d försvarsministrar.

Den andra faktorn är att Blair vet att risken inte är ”försvinnande liten”, utan reell.

Blair vet vad han talar om. Han var själv chef för ett antal grupper som kunde starta interkontinentala missiler. Blair försäkrar att han personligen kunde ha avfyrat ett betydande antal missiler – och startat det tredje världskriget.

Blair gjorde en utredning för den amerikanska senaten, på nittiotalet, för att svara på frågan: Kan kärnvapen avfyras av misstag? Blair svarade ett klart ja och sade att risken inte var ringa.

Blair vet historien om ”The Permissive Link”. När Robert McNamara var försvarsminister utfärdade han en order om att inga missiler skulle kunna skjutas från ubåtar förrän befälhavaren fått en kod som möjliggjorde aktivering av avfyrningen. Militären ville emellertid inte göra sig av med möjligheten att avfyra på eget initiativ till exempel om kontakten med högkvarteret bröts. Koden förblev därför 00000000 i många år.

 

Disclaimer
Svenska Läkare mot Kärnvapen står nödvändigtvis inte för de åsikter och resonemang som bloggförfattaren framför.

I början på nittiotalet hörde jag en rysk amiral berätta att han som ubåtsbefälhavare under åttiotalet förvisso hade haft möjlighet att avfyra missiler, tillräckligt för att förstöra USA. När jag återgav detta för en amerikansk amiral, dock en ”skrivbordsamiral”, i tidigt nittiotal blev denne man ytterligt uppbragt. Han försäkrade att befälhavare på amerikanska ubåtar sedan decennier kunnat avfyra missiler först när man erhållit en kod som skulle sändas dem när kriget började. Amiralen kände fortfarande inte till att koden var allmän känd!

En rysk amiral sade flera gånger under åttiotalet att ”om en terrorist vet vad jag vet om vårt avfyrningssystem, skulle han kunna starta tredje världskriget”.

Men kanske har man nu, i Ryssland och i USA, installerat helt säkra system?

Nej, säger Blair. I sista hand finns risker för ett intrång i systemet som förbinder kommandocentralen i Omaha med avfyringsenheterna. Förutom alla tänkbara mänskliga misstag högre upp.

Det finns ett antal välkända incidenter då vi var nära ett kärnvapenkrig. Den amerikanske matematikern Martin Hellman räknade ut, gissade är kanske ett bättre uttryck, av vi har haft en drygt fyrtio procent risk att råka ut för ett världskrig, som kunde ha förintat mänskligheten.

Siffran kan diskuteras, men risken är verklig, varje år. Och den är inte försvinnande liten.