Nedrustning vs vapenkontroll – viktiga frågor inför regeringens kunskapscentrum

Av: Sofia Tuvestad, policyrådgivare

När regeringen i somras meddelade att Sverige inte i dagsläget skriver under FN:s kärnvapenförbud, presenterades en rad andra förslag för att ändå stärka svensk nedrustningspolitik.

En central del är medel till forskning om nedrustning. I höstens budget beskriver regeringen satsningen så här:

”Mot bakgrund av rådande omvärldsläge, där riskerna för kärnvapenanvändning ökar och där centrala rustningskontrollavtal överges, är nedrustning och icke-spridning av kärnvapen en tydlig utrikes- och säkerhetspolitisk prioritering. Regeringen satsar på̊ den svenska kunskapsbasen inom nedrustningspolitiken.”

När regeringen berättade om satsningen i somras hänvisade man bland annat till kärnvapenstaters uppgraderingar av sina arsenaler. Kärnvapennedrustning beskrevs som en central svensk prioritering och regeringen framhöll att ”kunskap om kärnvapen och effektiva metoder för nedrustning är centralt för att Sverige ska kunna spela en stark roll i det globala nedrustningsarbetet. Ett kunskapscentrum om kärnvapennedrustning med säte i Sverige säkrar att svensk kunskap förstärks och uppdateras på flera områden och ger samtidigt en både mångsidig och långsiktig kompetens.”

Regeringen har därmed lovat att det är just arbetet för nedrustning som ska stärkas genom det nya kunskapscentret. Detta faktum kan vara värt att lyfta fram. Inte minst idag då normen mot kärnvapen försvagas genom att kärnvapenstater i ökad utsträckning talar om att använda sina vapen.

I USA till exempel finns det en självklar distinktion mellan vapenkontroll (arms control) och nedrustning (disarmament). De som arbetar med vapenkontroll är inte per definition kritiska till kärnvapen. Forskning kring vapenkontroll kan utgå från föreställningar om så kallad ”strategisk balans”, en idé om att det går att nå ett tillstånd där kärnvapenavskräckning fungerar och bidrar till stabilitet.

Inom försvarssektorn är detta en vanligt förekommande idé. Det gäller även bland vissa kärnvapenforskare i Sverige.

Kärnvapenavskräckningens brister blir ännu tydligare i dagens multipolära värld. Så som George Shultz, William J. Perry och Henry Kissinger framhållit så ökar risken för att avskräckning misslyckas i en föränderlig värld med skiftande maktbalanser. Professor Thomas Jonter skriver i det kommande numret av vår medlemstidning: ”Hur kan då en avskräckning fungera i detta nya multipolära internationella system? Mycket talar för att den inte kommer att fungera alls.” Håll utkik efter en spännande artikel!

Inom icke-spridningsavtalet har kärnvapenstaterna lovat att minska kärnvapnens roll i säkerhetsstrategier, nedrusta taktiska kärnvapen och snabbt ta steg för att minska sina arsenaler. Detta är beslut som alla stater i avtalet ställt sig bakom för att hedra artikel VI om total nedrustning – det löfte som kärnvapenstaterna avgett i utbyte mot att kärnvapenfria stater lovat att inte skaffa kärnvapen.

Löftet är inte att någon gång i framtiden, eventuellt, om läget känns rätt, kanske överväga små, små steg för konkret nedrustning. Löftet är nedrustning. Och det är nedrustning och avspänning som vår värld behöver om vi vill undvika en global katastrof.

Därför är det så viktigt att regeringens nya satsning på nedrustningsforskning får handla om just nedrustning. Vi ser fram emot att höra mer om hur.