2021 lider mot sitt slut, det är dags att summera året. Det blev ett 2021 där vi trodde att coronavirusets hot skulle försvinna, i takt med att vaccinationsgraden ökade. Men virusets oberäknelighet blev åter en påminnelse om hur sårbart samhället är och hur beroende vi är av att de som tar hand om oss när vi blir skadade eller sjuka faktiskt finns där.

Igår kom nyheten om att Tredje AP-fonden, AP3, investerar över en miljard kronor i kärnvapen. Det visar vår rapport ”Kärnvapen finansieras med svenska pensionspengar” samt en granskning av Ekonomiekot. Vi menar att AP3 gör en skev tolkning av både lagen och icke-spridningsavtalet, NPT. Här ger vi svar på tal till AP3:s argument om att fortsätta investera svenska pensionspengar i kärnvapen.

Hösten 1999 befann sig vår styrelseledamot Christina Vigre Lundius i Moskva för att delta vid en presskonferens för en ny bok av Lev Feoktistov, en atomfysiker som tidigare arbetat med utvecklingen av den sovjetiska vätebomben, men som nu argumenterade för avskaffandet av kärnvapen. Några år tidigare hade de båda deltagit på en fartygsexpedition till Novaja Semlja, Sovjetunionens testplats för kärnvapen. De hade blivit vänner efter det att Christina Vigre Lundius, som var med som skeppsläkare, räddat hans liv efter ett hjärtstopp och han blev därefter en kraftfull röst mot de egna kärnvapnen.

Strålningsrelaterade sjukdomar är en långvarig konsekvens av kärnvapenanvändning. På platser där kärnvapen har tillverkats och testats har höga halter av radioaktivitet uppmätts till följd av olyckor, långvariga utsläpp och medveten dumpning. Vår styrelseledamot Vendela Englund Burnett åkte under 1990-talet till södra Ural på en konferens för att samla och sprida kunskap om kärnvapnens humanitära konsekvenser.

Samma dag som jag blev anställd på Svenska Läkare mot Kärnvapen, den 19 augusti 1991, genomfördes en kupp mot Sovjetunionens ledare Gorbatjov. Det var början till slutet för Sovjetunionen.

Hissen makade sig sakta upp för våningsplanen på hotellet några stenkast från FN-skrapan. Den medaljprydde amerikanske militären kunde inte låta bli att kommentera budskapet på min kollegas tygkasse, ”Ban nuclear weapons!” – ”Förbjud kärnvapen!”.

– Ha, förbjuda kärnvapen! Det kommer aldrig att hända!
– Det är faktiskt precis vad vi gjort.

Som ung student fick Johan Thor, idag specialist i socialmedicin, upp ögonen för kärnvapenfrågan. Otaliga resor och möten senare, och med bedriften att få WHO att ge arbetet mot att olagligförklara kärnvapen en skjuts i bagaget, såg han 25 år senare resultatet av sitt engagemang.

”Kärnvapenkrigets vinter” har diskuterats sedan 1980-talet och flera stora studier har genomförts. Men ändå så menar kärnvapenlobbyn att det är ”fake news”. För första gången någonsin ska en oberoende granskning av kärnvapnens klimatmässiga konsekvenser göras på order av USA:s representanthus. Frågan är om granskningen kommer att få vara oberoende?

Fördraget om förbud mot kärnvapen (TPNW) har just trätt i kraft och placerar nu kärnvapen i samma lagliga kategori som andra massförstörelsevapen. Vad betyder detta för icke-spridning och nedrustning av kärnvapen? Det här är en artikel som publicerades i tidningen Läkare mot Kärnvapen nummer 162.

Det sägs att IPPNW (International Physicians for the Prevention of Nuclear War) grundades i en hiss, vid en kardiologkongress år 1980. Bernard Lown, kardiolog från Harvard, hade samarbetat med Jevgenij Tjasov, kardiolog från Moskva, beträffande behandlingen av patienter med hjärtinfarkt. De båda hade funnit att det gick utmärkt att samarbeta mellan Sovjetunionen och USA. Den medicinska bryggan höll. Hjärtinfarkterna var ganska lika, hos kommunister och kapitalister.