Debattartikel i Läkartidningen

Den 6 augusti för 78 år sedan nådde världen en vändpunkt. Hiroshima förintades av en atombomb som omedelbart utplånade cirka 78 000 människor och dödade ytterligare omkring 60 000 kommande månader. Dödsorsakerna var kombinationer av bränn-, kross- och sårskador, akut strålsjuka, blödningar och infektioner. Bomben över Nagasaki dödade ytterligare cirka 70 000 och skadade 75 000.

Till skillnad från covid-19 råder det ingen tvekan om att denna katastrof skapats av människor. Filmen »Oppenheimer«, som nyligen haft premiär, skildrar just detta. Insikten om det akuta existentiella hot som är resultatet av »Manhattanprojektet« [1] kan vara överväldigande, och vi läkare är kanske bättre lämpade än de flesta andra att förstå vad det innebär. Vi vet vilka resurser vården av en enda patient med komplexa skador kräver.

Regissören Christopher Nolan [2] vill med »Oppenheimer« få oss att se och prata om det akuta, överhängande hot som kärnvapen utgör. Filmen drabbar publiken med insikten att kärnvapen frisätter krafter som vi står helt hjälplösa inför. Inget samhälls- eller sjukvårdssystem i världen kan bygga en beredskap för att hantera effekterna av detta.

Svenska läkare mot kärnvapen har kartlagt sjukvårdens kapacitet vid en attack med endast ett taktiskt kärnvapen på 100 kiloton över Stockholm [3]. Det skulle resultera i cirka 90 000 döda och en kvarts miljon skadade – mer än hundra skadade per vårdplats.

I Sverige finns sexton brännskadeplatser, som kan utökas till maximalt 25, förutsatt att sjukvårdsorganisationen fungerar som vanligt. Vid en kärnvapenattack skulle patienterna ha kombinationer av bränn-, kross- och strålskador, många vara förblindade och majoriteten svårt psykiskt påverkade – en situation som ingen av oss har erfarenhet av.

Rapporten innehåller naturligtvis en hel del osäkra faktorer, där antalet döda och skadade varierar med en mängd olika faktorer som är svåra att beräkna. Det viktiga är dock storleksordningen av antalet döda och skadade och insikten om att det är omöjligt att bygga upp en beredskap för en kärnvapenattack.

Robert Oppenheimer var en av grundarna till Bulletin of the Atomic Scientists, vars domedagsklocka visar hur nära vi är utplåning genom kärnvapen [4]. I år flyttades visarna till 90 sekunder före midnatt. Vid upprepade tillfällen har olyckor och tekniska eller mänskliga fel fört oss så nära en kärnvapenkatastrof att endast tur och enskilda individers civilkurage räddat oss.

2022 slog Världsläkarorganisationen (WMA) fast att det ingår i läkares arbete och ansvar att jobba för att kärnvapen aldrig mer används [5]. Även om antalet kärnvapnen i dag är lägre, och andra hot som klimatförändring och pandemier är påtagliga, är de ett omedelbart, överhängande hot vi måste utrota innan de utrotar oss.

FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (Treaty on the prohibition of nuclear weapons) anger en färdplan för avveckling. En överväldigande majoritet av världens folk och länder vill att kärnvapen ska avskaffas – och vi ska nå dit. Under tiden får vi inte vilseledas av myter som förminskar hotet och ökar risken för användning. Det finns inga »små« kärnvapen, och inte heller något »kärnvapenparaply«. Det går helt enkelt inte att försvara sig med eller mot kärnvapen.

Sverige bör vid Nato-anslutningen tydligt ange att vi inte accepterar kärnvapen på vårt territorium, att vi inte ska delta i planering och övning för kärnvapenanvändning och att vi förbehåller oss rätten att anta FN:s kärnvapenförbud.

Filmen »Oppenheimer« visar hur det började. Nu är det upp till oss att bestämma om det ska sluta med en katastrof eller med att kärnvapen elimineras.