Blogg: En varm julidag i New York: När vi förbjöd kärnvapen

Av: Andreas Tolf

Värmen var tryckande i New York. Solen hade gassat på gator och hus sedan flera dagar. Hela staden strålade av värme. Den korta promenaden i kostym mellan vårt hotell vid United Nations Plaza 1 och Förenta nationernas högkvarter var en prövning, speciellt för en person som till vardags vanligtvis bär luftiga, vita sjukhuskläder. Kontrasten blev desto större då det inne i den pampiga FN-byggnaden var svalt som i en jordkällare. Anpassat för långa förhandlingar i formella kläder.

Det var den 7 juli 2017, och bara någon timme tidigare hade vi suttit på läktaren i FN och bevittnat omröstningen där Fördraget om förbud mot kärnvapen (TPNW) antogs. Av FN:s 193 medlemsstater röstade 122 för, inklusive Sverige. När ordföranden drämde klubban i bordet och konstaterade den förkrossande segern stockade sig hennes röst. Applåderna ville aldrig ta slut. Också de annars så stela diplomaterna hade rest sig, entusiastiskt applåderande och omfamnande varandra. Visslingar flög i luften som diskantstämmor. Många grät.

De historiska vingslagen kunde höras i rummet. Från generalförsamlingens allra första resolution från den 24 januari 1946, som handlade om att hitta vägar för att eliminera kärnvapen. Från Icke-spridningsavtalet1968, som uppmanade parterna att förhandla fram ett avtal för total nedrustning. Från årtionden av ideellt arbete, inte minst av tusentals läkare som insett att det inte finns någon säker lösning på kärnvapenfrågan förutom att förbjuda och eliminera dem.

Vägen till just denna stund började väl egentligen redan de ödesdigra dagarna i augusti 1945, då bombningarna av Hiroshima och Nagasaki chockade en hel värld. Eller kanske då Internationella Rödakorskommitténs utsände läkare besökte Hiroshima bara dagar senare, och förbryllades över bombens effekter på människornas hälsa. Till synes oskadda offer drabbades efter en tid av svår sjukdom, många avled. Hans vittnesmål var startskottet till en stark opinion mot kärnvapen från det medicinska samfundet.

En avgörande milstolpe i framgångarna var bildandet av Den internationella kampanjen för ett förbud mot kärnvapen (ICAN) vid IPPNW:s världskongress i Helsingfors 2006. Det beslöts att göra arbetet med ICAN till IPPNW:s mest prioriterade fråga. Kampanjen skulle driva en enda fråga, frågan om ett förbud mot kärnvapen, och den skulle kunna samla många olika rörelser under sitt banér. Det visade sig vara ett genidrag.

Allt eftersom kampanjen växte professionaliserades arbetet och drevs av ett gäng unga, dedikerade personer med bas i Genève. Redan tidigt i kampanjens historia blev Läkare mot Kärnvapen en aktiv part i ICAN:s styrgrupp och under några år hade vi en anställd koordinator för ICAN:s arbete i Sverige. Därigenom bidrog vi till att kampanjen fylldes med mer energi och vi fick ännu tätare band till ICAN och den växande kraft som steg för steg höll på att förändra hela kärnvapenparadigmet.

Ett av ICAN:s viktigaste budskap, och kanske den viktigaste gåvan från IPPNW, är utgångspunkten att varje användning av kärnvapen skulle leda till oacceptabla humanitära konsekvenser. Under detta enande budskap, fritt från politisk ideologi, kunde många organisationer ansluta sig, oavsett bakgrund. Det var också lätt att approchera politiker med detta budskap. Att ena fiender under ett övergripande, gemensamt hälsomål är en beprövad strategi för att uppnå fred.

Hälsoargumentet kom också att bli den glipa varigenom vi kunde bända upp det förstelnade nedrustningsparadigmet. Vid Icke-spridningsavtalets översynskonferens 2010 uttrycktes för första gången ”djup oro över de katastrofala följderna av varje användning av kärnvapen”. En kopernikansk vändning i synen på kärnvapen – inte som skydd för oss utan som hot mot oss.

ICAN:s arbete gav ringar på vattnet. Norska regeringen var snabb att fatta stafettpinnen och kallade till en statskonferens för att uppfylla uppmaningen om att fördjupa förståelsen om de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning. Två uppföljande konferenser hölls i Mexiko och i Österrike 2014. Inför den sista lanserades ett upprop, Humanitarian Pledge, det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning, som stater uppmanades att ansluta sig till. Det var också bland det första Margot Wallström gjorde då hon tillträdde som utrikesminister hösten 2014. Initiativet skapade en tydlig opinion inom världssamfundet och gav ny kraft till nedrustningsarbetet.

2015 tillsatte FN:s generalförsamling en arbetsgrupp för att belysa vilka juridiska åtgärder som skulle vara nödvändiga för att åstadkomma en värld utan kärnvapen. Efter en dramatisk förhandling vid arbetsgruppens avslutande möte rekommenderades att förhandlingar om ett förbud mot kärnvapen skulle startas. I mars 2017 påbörjades så dessa förhandlingar.

Hela tiden spelade ICAN en viktig roll i att samordna civilsamhället och mana på staterna att närvara och stödja budskapet om att hotet från kärnvapen bara kan undanröjas genom att vapnen elimineras. Och vid alla dessa möten var Svenska Läkare mot Kärnvapen på plats i händelsernas centrum och fick en unik överblick över händelseförloppet.

Under de avslutande fördragsförhandlingarna i New York våren och sommaren 2017 arbetade vi intensivt. Vi uppvaktade den svenska förhandlingsdelegationen, nedrustningsambassadören och utrikesministern. Vi skrev pressmeddelanden, nyhetsbrev, debattartiklar och inlägg. Vi jublade på åskådarläktaren när segern var vunnen. Och nu arbetar vi vidare för att Sverige ska våga stå upp mot kärnvapen och ratificera fördraget.

Photo: Clare Conboy, ICAN

Denna text publicerades första gången i Läkare mot Kärnvapen 164, september 2021.