Bristande transparens och raderad e-post i kärnvapenutredningen

Hur gick det egentligen till när den svenska kärnvapenutredningen landade i slutsatsen att Sverige inte bör gå med i FN:s kärnvapenförbud? Den frågan ställer sig Stina Oscarsson i senaste numret av magasinet ETC. Hennes djupdykning i frågan väcker allvarliga frågor kring utredningens legitimitet.

När Oscarsson begärde ut all e-post från enmansutredningens konto blev svaret från Utrikesdepartementet (UD) nej. UD svarade enligt Oscarsson att utredarens e-postkonto har upphört och att det inte går att eftersöka e-post från kontot eller ta fram en e-postlogg för utredningstiden. Det är mycket anmärkningsvärt. En statlig utredning omfattas av offentlighetsprincipen.

Oscarsson har även undersökt den referensgrupp som utredningen enligt direktiven skulle använda sig av. Det är en fråga som även vi i Läkare mot Kärnvapen intresserat oss för. När vi i våras frågade utredaren Lars-Erik Lundin vilka som ingått i gruppen, så ville han inte svara. UD har därefter svarat att referensgruppen inkluderat representanter från myndigheterna Inspektionen för strategiska produkter (ISP), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) samt Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet.

Men vilka personer som ingått i gruppen eller hur den tillsattes har inte gått att få information om. När Stina Oscarsson frågat UD om mötesprotokoll från gruppens sammankomster blev svaret att kontakterna med referensgruppen har varit ”informella” och utförts utan protokoll. Det är obegripligt. Det borde vara en självklarhet att en statlig utredningsprocess i alla led hanteras formellt och protokollförs.

Vidare konstaterar vi att referensgruppens sammansättning har gett vikt till försvars- och exportkontrollperspektivet trots att FN-konventionen handlar om nedrustning. Civilsamhället har inte inbjudits att delta. De två universitet som bedriver forskning inom nedrustning – Stockholms universitet och Uppsala universitet – har inte heller ingått i referensgruppen och inte ens fått delta som formella remissinstanser. Remissrundan inkluderade istället Försvarshögskolan och Utrikespolitiska institutet, institutioner vilka besitter stor expertis inom olika försvars- och utrikesfrågor men som inte bedriver forskning inom just kärnvapennedrustning.

Vidare har myndigheterna Inspektionen för strategiska produkter (ISP), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) samt Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) även utgjort officiella remissinstanser.

I Norge, Nederländerna och Schweiz har FN:s kärnvapenförbud utretts genom bredare konstellationer än i Sverige där regeringen valde att tillsätta en enmansutredning. I den modellen blir faktorer som referensgrupp och remissinstanser mycket viktiga för att olika relevanta perspektiv och en bred expertis ska inkluderas. Den svenska utredningen har inte lyckats med detta.

Stina Oscarsson fick till slut fick ut hela utredningens ärendemapp från UD. Det som sparats för eftervärlden, skriver Oscarsson, handlar om totalt nio mail som i huvudsak skickats från freds- och nedrustningsorganisationer. Hon konstaterar att ”av de tankar de framför finns knappt ett spår i utredningen”. Det stämmer väl överens med vår bild av utredningen.

Vi som arbetar med kärnvapennedrustning lägger stor vikt vid frågan om FN:s kärnvapenförbud. Den förtjänar en genomlysning med olika perspektiv och expertis i enlighet med traditionen inom svenskt utredningsväsende. Våra politiker förtjänar en transparent, bred och djup kunskapsbild att fatta beslut utifrån. Enmansutredningen om FN:s kärnvapenförbud lever inte upp till den standarden och kan kan inte utgöra grund för beslut.