Kärnvapen orsakar krig

Debatten kring den spända situationen mellan Israel, Iran och USA riktar ofta in sig på Irans möjliga kärnvapenprogram. Därför vill jag göra några generaliserande påståenden om kärnvapen som krigsorsak, med tillämpning på Iran.

Kärnvapenavskräckning

Kärnvapen antas kunna avskräcka från anfall, men kan också orsaka anfall. Detta var tydligt när USA anföll Irak : ”I do not want the smoking gun to be a mushroom cloud over Manhattan” sade utrikesminister Condoleeza Rice i TV-framrädanden. Amerikanerna skulle inte ha acceptera anfallet på Irak om inte landets politiska ledning lyckats få folket att tro att Sadaam Hussein hade, eller snart skulle ha, kärnvapen.

Idag är läget detsamma beträffande Iran. Föreställningen om att Iran har eller snart kommer att ha kärnvapen används som förevändning för sanktioner och hot om anfall.

Israels kärnvapen har inte ökat landets trygghet. Efter tillkomsten av Israels – avsevärda – kärnvapenstyrka har landet likväl anfallits av sina grannar två gånger

Kärnkraft kan orsaka kärnvapenkrig. Om det inte funnits kärnkraft i världen skulle Iran inte ha något uran-anrikningsprogram och det skulle inte finnas skäl att oroa sig över att detta kunde användas till kärnvapenframställning.

Kärnkraftverk utgör en stor fara i krig. Iran planerade på sjuttiotalet att bygga ett stort antal kärnkraftverk. Om några varit i bruk när Irak anföll Iran år 1980 skulle troligen stora ytor av Iran idag vara obeboeliga på grund av radioaktiv förgiftning. Det är, som vi lärt från Fukushima, ofta tillräckligt att slå ut elektricitetsförsörjningen för att åstadkomma en härdsmälta, man behöver inte förstöra reaktorinneslutningen med kraftiga bomber.

Kärnkraftverk får bara byggas i länder med säker evig fred!

Ett anfall på Irans nukleära anläggningar skulle, för att ha någon långvarig effekt, behöva omfatta ett stort antal mål, dussintals mål. Följden skulle bli en mycket stor förödelse, och ett stort antal döda. Hur mycket radioaktivitet som skulle spridas ut har ingen vågat räkna ut, men det finns en verklig risk att ett anfall på t ex anläggningen för urananrikning i Natanz skulle ge radioaktivt nedfall över miljonstaden Isfahan  – den underbara staden Isfahan, ett av UNESCOS världsarv.  Staden skulle behöva evakueras och många skulle dö av strålningen.

Kärnvapen är oanvändbara, här som alltid.

Jag förutsätter att kärnvapen inte kommer till användning mot Iran.

Irans nukleära program

Iran och programmet för anrikning av uran. Iran hade på Shahens tid ett omfattande kärnkraftsprogram, stött av Väst och i samarbete med Israel. Många kärnkraftverk skulle byggas. Uran anrikades för dessa tänkta kärnkraftverk i en anläggning i Frankrike. Detta samarbete avbröts efter den islamiska revolutionen 1979 från Frankrikes sida och Iran stod utan uran för de tänkta reaktorerna. Man startade sitt eget projekt.  Urananrikning blev ett nationellt prestigeprojekt med starkt folkligt stöd, ett stöd som är viktigt för den ganska impopulära regimen.  Ju starkare programmet fördöms, ju starkare förefaller opinionsstödet att bli. En regering i Iran som skulle säga att man lägger ner anrikningen för att slippa de tunga sanktionerna skulle förlora mycket stöd.

Iran och kärnvapen: Iran har för närvarande inget kärnvapenprogram och har inte haft något sedan år 2003. Detta anser den centrala informationsmyndigheten i USA, National Security Estimate, liksom Israels säkerhetstjänst Moshad. – och vem är jag att säga emot dom!

Iran anrikar en del uran till 20 %. Detta skulle kunna innebära att man tagit ytterligare ett steg mot anrikning till den nivå, minst 90 %, som fordras för kärnvapenframställning. I en färsk rapport från IAEA säger man emellertid att huvuddelen av detta 20-procentiga uran har omvandlats till metalliskt uran avsett som bränsleelement till den reaktor i Teheran som tillverkar isotoper för medicinskt bruk. För att anrikas vidare, till vapenuran, skulle man behöva ta ett steg tillbaka och omvandla det till gasform, en omständlig procedur.

Vissa grupper i Iran vill dock förmodligen utveckla urananrikningen så långt att man kan säga: Vi kan tillverka kärnvapen på kort tid. Denna kärnvapen-kapacitet skulle då, menar man, avskräcka från anfall från Väst, från Irak eller Saudi eller Israel.   Avskräcka är i så fall tanken, men resultat blir det omvända. Här finns någonstans en röd linje. Ju närmare Iran går denna gräns, dess större blir risken för ett ”förebyggande anfall”.  Denna insikt, att ett iranskt kärnvapen skulle öka risken för ett anfall mot landet, har klart uttryckts av flera politiker i Teheran.

Det vore vansinnigt – ordet är starkt men enligt min mening adekvat – av Iran att utveckla kärnvapen i dagens läge. Vi gillar inte Irans ledare, och förstår dom inte helt, men dom är i grunden rationella, och vill inte bli av med sin makt, och inte få sitt land förstört. Men om Iran anfalls, eller om sanktionerna leder till ett hot om landets sönderfall, kan det hända att desperata, icke rationella, ledare tar makten och utvecklar “kärnvapenavskräckning”.

Detta kan förebyggas. Hur? Det får bli nästa artikel!