Ökar vår säkerhet av att Pakistan och Indien har kärnvapen?

Krisen mellan Indien och Pakistan i Kashmirområdet har blivit en smärtsam påminnelse om skörheten i idén om kärnvapenavskräckning. Den än en gång uppblossande konflikten har redan kostat liv och fått människor över hela världen att hålla andan.

De amerikanska före detta ministrarna och militärerna George Shultz, William J. Perry och Henry Kissinger har flera gånger riktat skarp kritik mot föreställningen om kärnvapenavskräckning. I en föränderlig värld med skiftande maktbalanser identifierar de en dramatiskt ökad risk för att avskräckningen misslyckas. Men vad är egentligen kärnvapenavskräckning?

Cheryl Rofer heter en kemist som under 35 år arbetade vid Los Alamos nationella laboratorium. I artikeln ”On The Lack Of Analytical Utility Of The Concept Of Deterrence” (februari 2019) kritiserar hon hur begreppet avskräckning används. Kärnvapenarsenaler beskrivs ofta som konkreta instrument för avskräckning, men det är en rejäl tankevurpa skriver Rofer. Avskräckning ska istället förstås som en relation och inte som ett ting som existerar i sig självt och kan sättas in i olika situationer. När avskräckning luddigt diskuteras som ett oberoende fenomen kan också spiraler av vapenutveckling motiveras. När Vladimir Putin hävdar att Ryssland utvecklar nya massförstörelsevapen väcks röster om att USA ska spela tillbaka med samma mynt. Med den logiken, skriver Rofer, kan Putin dra in USA i meningslösa miljardsatsningar för att matcha ryska vapen som inte ens finns än.

Problemet är att beslut om krig och kärnvapenanvändning är mycket mer komplexa än frågan om att matcha vapen för vapen. Laboratorierna i Los Alamos och på andra ställen har länge rättfärdigat sin verksamhet med att vapnen de bygger aldrig ska användas, skriver Rofer. Själv har hon kommit fram till att argumentet ”det här vapnen är enbart byggt för avskräckning” är nonsens. Tankevurpan består i den uppenbara paradoxen att ett vapen inte kan vara trovärdigt som ett medel för avskräckning om dess innehavare lovar att det aldrig ska användas.

Att kärnvapen inte magiskt avhåller stater från krig har bevisats flera gånger. Kärnvapen har inte förhindrat krig för kärnvapenstaterna i vare sig Korea, Vietnam, Afghanistan, Falklandsöarna eller Irak. I själva verket skapar kärnvapen misstro, ofta där tillit redan är en bristvara. Det finns också fall där frågan om kärnvapen har ökat spänningarna, till exempel mellan Iran och USA. På senare tid har konflikten om Kashmir återigen kastat ljus på avskräckningens bräcklighet.

Det går inte att tänka på kärnvapen som schackpjäser. Massförstörelsevapen är inte magiska ting som fungerar så länger vi bygger och flyttar dem på ett visst sätt. Idén om avskräckning handlar om en relation som ständigt utmanas och omförhandlas, och en dag kommer den att misslyckas – om vi inte når före och rustar ned. Det faktum att kärnvapen inte användes under det kalla kriget, skriver Rofer, berodde med stor sannolikhet på en kombination av faktorer. Handelsrelationer, avtal och andra överenskommelser, interna maktrelationer inom ett land är några exempel på faktorer som påverkar staters beslut om krig och fred.

Förespråkare för kärnvapenavskräckning tenderar att peka på historien som ett bevis för hur framtiden kommer att gestalta sig. Är det ett tillräckligt bra underlag för att behålla ett system som sätter hela vår planets överlevnad på spel? Naturligtvis inte. Och argumentet blir bara svårare och svårare att hävda. Situationen i Kashmir är nämligen bara ett av flera orosmoln. Tidigare i år släppte Bulletin of Atomic Scientists årets ”Doomsday Clock”, en analys av hur nära världen står en global kärnvapenkatastrof. De landar i slutsatsen att risken för en katastrof idag är lika stor som under kalla kriget i början av 1950-talet. De flesta experter är överens om att kärnvapen är farligare än på länge. Det handlar dels om den geopolitiska osäkerheten i världen med ökade spänningar i ett multipolärt system. Att Ryssland och USA lämnat INF-avtalet om medeldistansrobotar ökar risken för upprustning. Till detta kommer den mänskliga faktorn, risken för missförstånd liksom dator- och systemfel.

De ökade riskerna ska givetvis ses mot bakgrund av de fruktansvärda humanitära konsekvenser som kommer att följa den dag det går fel. Det handlar inte bara om de omedelbara och långsiktiga medicinska konsekvenserna, vilka i sig skulle bli så grymma att det knappast går att föreställa sig. Det handlar också om vår miljö och vårt klimat, vilket för oss tillbaka till Indien och Pakistan.

2007 publicerade Alan Robock vid Rutgers University i USA studier av klimateffekter av ett så kallat ”begränsat” kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan, där länderna använder cirka hälften av sina kärnvapen. Vapnen antogs ha samma styrka som bomberna över Hiroshima och Nagasaki, vilket var en underskattning. Studiens slutsats var att eldstormar och sotmoln i stratosfären skulle leda till att mindre mängder ljus och värme når fram till jorden, med omfattande konsekvenser för klimatet.

Resultaten följdes upp i publikationen ”Nuclear Famine: Two billion people at risk” (2013) i vilken Ira Helfand menar att ett krig med användning av färre än en procent av världens kärnvapen skulle ge en så omfattande klimatpåverkan att upp till två miljarder människor skulle riskera att svälta ihjäl till följd av minskad jordbruksproduktion. Odlingssäsongen beräknas i studien bli 20–60 dagar kortare över stora delar av den nordliga tempererade zonen. I nyare forskning vid meteorologiska institutionen på Stockholms universitet av Jenny Lindvall med flera, ”Climate effects of a hypothetical regional nuclear war: Sensitivity to emission, duration and particle composition” (2016), bekräftas resultaten av tidigare forskning.

Kärnvapenavskräckning är ett spel med vår överlevnad. Avskräckning är inget ting, och definitivt inte ett magiskt ting. Spelet om massförstörelsevapen utgörs av komplexa mänskliga relationer som inte går att hålla i schack genom spiraler där varje vapenutveckling på ena sidan möts med samma mynt på den andra. Vi känner oss inte säkrare på grund av att Indien och Pakistan har kärnvapen, för vi förstår att krig och fred är outgrundligt komplicerade system som i grunden styrs av mänskligt beteende. Därför kan vi inte ha massförstörelsevapen i världen. Därför måste vi eliminera kärnvapnen innan de eliminerar oss.

Av: Sofia Tuvestad

Denna artikel publicerades i LMK155, april 2019