Blogg: Ett argument omöjligt att avfärda

Hösten 1999 befann sig vår styrelseledamot Christina Vigre Lundius i Moskva för att delta vid en presskonferens för en ny bok av Lev Feoktistov, en atomfysiker som tidigare arbetat med utvecklingen av den sovjetiska vätebomben, men som nu argumenterade för avskaffandet av kärnvapen. Några år tidigare hade de båda deltagit på en fartygsexpedition till Novaja Semlja, Sovjetunionens testplats för kärnvapen. De hade blivit vänner efter det att Christina Vigre Lundius, som var med som skeppsläkare, räddat hans liv efter ett hjärtstopp och han blev därefter en kraftfull röst mot de egna kärnvapnen.

Av: Michaela de Verdier efter intervju med Christina Vigre Lundius

Tidigt 1990-tal ombads Christina Vigre Lundius att ställa upp som skeppsläkare vid en båtexpedition till Novaja Semlja i Norra ishavet, Sovjetunionens testplats för kärnvapen. Färden gick med en isbrytare och ombord hölls en konferens om kärnvapenprovstopp, med kärnvapentestveteraner, representanter från ryska atomministeriet och människor som tvångsförflyttats från Novaja Semlja bland deltagarna. En av dem var Lev Feoktistov, en atomfysiker som hade arbetat med utvecklingen av den sovjetiska vätebomben.

– Han fick en hjärtattack, jag räddade hans liv och vi blev vänner. Efter det blev han en kugge i arbetet mot de egna kärnvapnen och vår stora dörröppnare till atomministeriet, säger Christina.

När Feoktistov 1999 släppte en bok där han argumenterade för avskaffandet av kärnvapen reste Christina till Moskva för att delta vid presskonferensen. Det ledde till en inbjudan till det ryska försvarsdepartementetför ett möte med deras Nuclear Risk Reduction Center. Därifrån bevakades Rysslands gränser och det var där larm om inkommande hot – som en kärnvapenattack – skulle hanteras. Christina fick veta att de som bemannade centrets datorer och telefoner arbetade i skift om 24 timmar.

– Om något dyker upp på skärmen så gäller det att inte missta sig. Att behöva fatta sådana beslut är ett mentalt påfrestande jobb, men där satt de på helspänn 24 timmar i sträck. Då sa jag: ”Hjärnan kan inte fungera så länge, då kan man göra fel”, berättar Christina.

Efter att ha arbetat med skiftarbetare som företagsläkare visste hon hur nattarbete påverkar hjärnan och riskerna med det. Hon kände också till neurovetenskapliga studier vid Karolinska Institutet som visat kopplingar mellan trötthet och olyckor. Christinas kunskaper väckte intresse vid det ryska försvarsdepartementet, och de beslutade att fortsätta utbyta kunskap.

Tillbaka i Sverige satte Christina igång att sammanställa forskningen om de faktorer som ökar risken för olyckor och mänskliga misstag. Nattarbete, monotona arbetsuppgifter och grupptänk är några exempel, som kan leda till bland annat trötthet, dålig koncentration och farliga beslut.

Forskningen blev grunden till projektet ”Human Factor”, och presenterades vid bland annat ambassadbesök, de dialogseminarier för beslutsfattare som Svenska Läkare mot Kärnvapen arrangerade i flera kärnvapenstater, och andra möten.

– Syftet var att informera beslutsfattare om de stora risker som den mänskliga faktorn innebär för hanteringen av kärnvapen. Den kommer inte att försvinna, därför måste kärnvapen avskaffas.

Att argumentera mot kärnvapen med hjälp av kunskap om den mänskliga faktorn var effektivt. Det var medicinska fakta som inte provocerade, och läkarrollen gav trovärdighet.

– Det handlade om hur den mänskliga hjärnan fungerar. Det var en ofarlig inkörsport som vi kunde använda för att diskutera kärnvapennedrustning. Eftersom det var forskningsresultat hade de som lyssnade inga motargument.

Idag menar vissa att den tekniska utvecklingen har minskat riskerna, men kunskapen om den mänskliga faktorn har bäring än idag, menar Christina.

– USA:s och Rysslands presidenter har fortfarande med sig väskor med koder för att avfyra kärnvapen. Då spelar tekniken ingen roll, den mänskliga faktorn är ändå alltid närvarande.

Denna text publicerades för första gången i Läkare mot Kärnvapen 164, augusti/september 2021.