Blogg: Vem ska rädda Icke-spridningsavtalet?

En känsla av déjà vu infinner sig. För vilken gång i ordningen är det vi lyssnar på dessa anföranden utan att de faktiskt tar oss framåt? Ändå är något som lockar, kanske en förhoppning om en möjlighet att det ska gå bättre denna gång. Men det är ändå den stora tröttheten som ligger som en våt filt över den första förberedande kommittén för icke-spridningsavtalets (NPT) elfte cykel. Tyvärr, och kanske som väntat, kom inte staterna överens om ens en sammanfattning eller arbetspapper från det två veckor långa mötet.

Direkt efter semestern åkte vi till Wien för att delta på den första förberedande kommittén för icke-spridningsavtalet (läs mer om NPT här). Med två misslyckade översynskonferenser i bagaget var förväntningarna låga och omvärldsläget har gjort sprickorna mellan staterna djupa. Vi visste på förhand att det kommer att bli tuffa diskussioner nu och de kommande åren inför översynskonferensen 2026.

Egentligen är det inte förvånande att staterna inte kunde komma överens denna första förberedande kommitté och inte kunde anta ens en sammanfattning för mötet. Bakåt i tiden brukar ordföranden utfärda sammanfattningen som ett arbetsdokument, men inte ens det kunde den finska ordföranden göra i år, och därför kommer sammanfattningen att strykas från FN:s officiella protokoll. Det kommer helt enkelt inte existera något officiellt dokument från de två veckornas möte som upptagit så mycket tid och resurser för FN, staterna och civilsamhället. Det är nästan som att det aldrig har ägt rum. Endast ordförandens reflektioner över mötet finns kvar som dokumenterar mötet

Sveriges nya roll som nästan-Natostat skapar tillsammans med Finlands medlemskap samt utplaceringen av ryska kärnvapen i Belarus skapar också en ny dynamik i avtalet. Därtill har vi rapporterna om att IAEA inte längre kan uttala säkerhet kring Irans kärnkapacitet, det ryska hotet om att använda kärnvapen och alla kärnvapenstaternas totala ovilja att närma sig en diskussion om avrustning av kärnvapen. Det ser onekligen mörkt ut.

Det råder brist på både transparens och förtroende länderna emellan. Under den allmänna debatten uttryckte de flesta delegationer en allvarlig oro över den skenande kärnvapenkapprustning som pågår, liksom över att doktriner för kärnvapenavskräckning har dragits tillbaka samt att hoten om att använda kärnvapen ökar. Bristen på transparens från kärnvapenstaterna är också något som orsakar frustration. Detta med all rätt. Världen står inför en ny upprustningsspiral om inget aktivt görs.

Roten till problemen är bristen på politisk vilja från kärnvapenstaterna vilket medför att de inte fullföljer sin del av avtalet och de ingångna nedrustningsskyldigheterna. Det enda som kärnvapenstaterna egentligen är överens om är dels att den ”internationella säkerhetsmiljön” inte lämpar sig för kärnvapennedrustning och  att icke-spridningsavtalet är den enda trovärdiga vägen till kärnvapennedrustning. Det enda vi kan tolka det som är att kärnvapenstaterna med andra ord vill behålla sina kärnvapen och tänker inte nedrusta, varken inom icke-spridningsavtalet eller i något annat forum.

Sverige, som nu allierar sig med Natostater, höll flera anföranden (läs här, här, här och här). Det är jättebra att Sverige är aktiva, i alla avtalets pelare och delar, men vi önskar att Sverige skulle vara modigare och fortsätta kritisera kärnvapenstaternas moderniseringsprogram, inte bara Kinas. Det finns inga ”rätta händer” för massförstörelsevapen, vi vet att olyckor kan ske oavsett vem som sitter på makten.

Det är tydligt att kärnvapenstaternas ovilja att nedrusta och deras höga ambitioner för att modernisera och upprusta kärnvapen skapar irritation hos flera icke-kärnvapenstater. Vissa hanterar detta med att försöka finna de små stegens väg, medan andra uttrycker stor frustration och menar att det är kärnvapenstaterna som hotar icke-spridningsavtalets framtid.

Flera stater minskar sin transparens och menar att de inte tänker gå med på inspektioner som kärnvapenstaterna inte måste göra och inte så länge kärnvapenstaterna inte visar vilja till att nedrusta. Alltmedan de absolut flesta av världens länder följer sina åtaganden att inte skaffa kärnvapen skapar kärnvapenstaternas maktövertag och för att inte säga högfärdhet en allt djupare spricka mellan staterna.

Sverige hör, föga förvånande, till små stegens politik, både av tradition och som ett ännu tydligare tecken på den allt mer urvattnade politik regeringen ämnar föra. Inte minst är det tydligt hur Sverige absolut inte längre är en neutral stat utan sällar sig otvetydigt till och som USA:s allierade. Vilket avtalets statsparter noterat.

Ja, det ser verkligen mörkt ut och frågan är vad som kommer rädda icke-spridningsavtalet från ytterligare ett misslyckande? Vårt svar är naturligtvis det förbud mot kärnvapen som förhandlades fram 2017 och som över 90 stater visat stöd för. Avtalet är ett effektivt sätt att implementera icke-spridningsavtalets nedrustningsåtaganden och de stater som inte är med, bör skyndsamt, inte bara för att stärka icke-spridningsavtalet utan säkra vår planets framtid skriva under och ratificera det avtalet. Det är vi skyldiga kommande generationer.

Läs mer:

International Physicians for the Prevention of Nuclear War, IPPNW, anförande
Women’s International League for Peace and Freedom, WILPF anförande
International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN, anförande
NPT News in Review av Reaching Critical Will