Sverige stupar på mållinjen
Av: Clara Levin, projektledare
Generalförsamlingens första utskott är nu över och det finns en del att reflektera över. Till exempel hur FN:s kärnvapenkonvention förenar stater, både de som är för och de som är emot. Det har hållits extremt många uttalanden och varit mycket upprepningar och mycket diskussion har det varit under det som kallas för rights of reply.
P5, de fem permanenta staterna i FN:s säkerhetsråd (Ryssland, USA, Kina, Frankrike och Storbritannien) tillika de erkända kärnvapenstaterna inom Icke-spridningsavtalet, höll ett uttalande mot konventionen och sa att de aldrig någonsin kommer att underteckna denna konvention eller backa för påtryckningar. Övriga kärnvapenstater uttryckte liknande ord, framför allt tryckte de på att konventionen inte kommer att ha någon effekt. Säga vad en vill om det, men det intressanta i detta är att 122 stater röstade för den resolution om konventionen Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons under omröstningen som hölls den 1 november. Närmare två tredjedelar av världens alla länder anser att kärnvapenkonventionen är viktigt för nedrustningen, det är kraftfullt om något och med all säkerhet så har konventionen redan nått en viss effekt – och den kommer med att öka i kraft ju fler stater som ansluter sig.
Sverige däremot avstod från att rösta på resolutionen om kärnvapenkonventionen. I sin röstförklaring hänvisade de till regeringens utredning som ännu inte är klar (utredningen har förlängts och kommer att lämnas över den 21 januari 2019). Därför avstod de även att rösta ja till paragrafer i resolutioner samt resolutioner som nämnde konventionen. Det menar jag är ett märkligt beteende. I år var första året som en resolution om kärnvapenkonventionen lades fram i generalförsamlingen. Det är en kort resolution med sju paragrafer som uppmanar stater att ansluta sig till kärnvapenkonventionen och inte så stor skillnad från förra årets resolution Taking forward multilateral nuclear disarmament negotiations (som för övrigt var längre och mer invecklad).Skillnaden är att Sverige röstade ja till den resolutionen, trots att en utredning var tillsatt och skulle påbörjas. Så vad är skillnaden i år? Oavsett om vi har en regering eller inte så ligger de utrikespolitiska prioriteringarna fast fortfarande.
Vad som är så förvånande i samband med detta är att de uttalanden som Sverige höll om kärnvapen var bättre än på länge. De hade en balans av framåtblickande och kritik som uttalanden inom FN bör innehålla. Så varför stupar vi på mållinjen? När vi nu arbetar på olika fronter för att nå nedrustning, varför jobbar vi inte på den viktigaste punkten av dem alla? Vi accepterar att våra händer är låsta när det kommer till förbudet, därför kan vi inte agera inom något som nämner förbudet. Det blir kontraproduktivt. Vems förtroende är det vi försöker vinna? Socialdemokraters? Moderaters? Centerpartisters? Kärnvapenstaternas?
Det verkar som att regeringen förväntar sig att denna utredning kommer att komma med svaren på hur de ska agera. Men vad händer om utredningen istället kommer med fler frågor? Det är inte rimligt att lägga all tro och hopp till en utredning, Sverige måste kunna vara en förebild som visar mod och framåtanda. Vi har visat modet förr inom nedrustning, varför kan vi inte göra det nu?
Den viktigaste frågan av de alla är dock: vill du att kärnvapen ska användas – ja eller nej? Om du svarar nej på den frågan så är svaret att Sverige skriver under FN:s kärnvapenkonvention och så löser sig resten av problemen sen.