Nuclear sharing: Tyskland

Maren Vieluf är forskare och policykonsult på ICAN. Tidigare arbetade hon i projektet Challenges to Deep Cuts vid Institutet för fredsforskning och säkerhetspolitik (IFSH). Hennes forskningsfokus är kärnvapennedrustning, vapenkontroll och icke-spridning.

Genom offentliggörandet av amerikanska regeringsdokument och expertbedömningar vet vi att USA hade mer än 7 000 kärnvapen stationerade i Europa under kalla kriget och Tyskland stod värd för överlägset flest kärnvapen. Det är idag bara USA som fortsätter placera kärnvapen i andra länder, och för närvarande finns det omkring 15 kärnvapenstridsspetsar stationerade på den flygbasen Büchel i Tyskland.

KÄNNER DET TYSKA FOLKET TILL ATT KÄRNVAPEN ÄR UTPLACERADE I TYSKLAND?

Det är en öppen hemlighet men den tyska regeringen lämnar inte ut någon information om de kärnvapen som är stationerade i Tyskland till allmänheten. Även om civilsamhället har protesterat mycket aktivt är många medborgare inte medvetna detta. Den allmänna medvetenheten och kunskapen kan och bör förbättras för att möjliggöra en informerad och balanserad offentlig debatt.

Flera organisationer (Greenpeace, Körber-stiftelsen, ICAN och andra) har genomfört opinionsundersökningar om stationering som konsekvent visar att en majoritet är för att avskaffa kärnvapen på tysk mark. En opinionsundersökning som genomfördes 2022 visade dock en förändring i den allmänna opinionen och stöd för kärnvapendelning mot bakgrund av det ryska angreppskriget mot Ukraina och de kärnvapenhot som ryska tjänstemän uttalade för att möjliggöra det.

HUR GÅR DEBATTEN I PARLAMENTET?

Stationeringen av kärnvapen tas regelbundet upp i Förbundsdagen, och parlamentet är därför ett viktigt demokratiskt forum för debatt. Ståndpunkterna varierar naturligtvis, och förespråkare och motståndare diskuterar de säkerhetsmässiga, politiska och militära (icke-) värdena av dessa vapen, liksom hur denna praxis är förenlig med nedrustningsansträngningar och fördragsförpliktelser inom ramen för icke-spridningsfördraget. I dessa debatter behandlas förekomsten av de vapen som är stationerade i Büchel som ett faktum.

2010 krävde en majoritet i Förbundsdagen att regeringen skulle ”förespråka starkt för ett tillbakadragande av amerikanska kärnvapen från Tyskland” inom Nato. Närhelst det är aktuellt hänvisar regeringen återkommande till Natos sekretessregler och säkerhetsskäl som förbjuder dem att i väsentlig grad delta i denna debatt med parlamentarikerna.

Flera regionala parlament mycket högljutt uttryckt sitt stöd för att ansluta sig till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) och för att avlägsna kärnvapen från tysk mark. De regionala parlamenten har dock litet inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken.

HUR ARBETAR DU OCH DIN ORGANISATION FÖR ATT LYFTA FRAM DEN HÄR FRÅGAN?

Jag arbetar för närvarande för ICAN som policykonsult och jag anser att ICAN framgångsrikt har gjort det möjligt för det civila samhället och medborgarna att göra sig hörda när det gäller kärnvapen och kritiken mot kärnvapenstationering, särskilt i värdstater som Tyskland.

VAD KRÄVS FÖR ATT FÅ BORT KÄRNVAPEN FRÅN TYSKT TERRITORIUM?

Beslut om att avlägsna kärnvapen från tysk mark måste fattas av både en majoritet i Förbundsdagen och regeringen – helst med medborgarnas stöd. 2010 kom vi långt när initiativet togs av de fyra största partierna i Förbundsdagen och leddes av dåvarande utrikesminister Guido Westerwelle. Man skulle kunna anta att detta skulle vara tillräckligt i en demokratisk stat, vilket till exempel var fallet på 1980-talet när Kanada ensidigt beslutade att avsluta sina överenskommelser om delning av kärnvapen, men tydligen är det inte så.

Beslutet diskuterades sedan med Natopartners varpå beslut togs att inte bara behålla vapnen, utan också modernisera stridsspetsarna och investera kraftigt och långsiktigt för att hålla de tilldelade Tornadoflygplanen operativa. De pågående moderniseringsinsatserna på flygbasen i Büchel och beslutet att köpa 35 stycken F35-flygplan befäster denna väg ytterligare. Det tyska engagemanget för en värld utan kärnvapen och ett Tyskland fritt från kärnvapen trädde återigen i bakgrunden.

En annan möjlighet är förstås också att USA eller Nato kollektivt beslutar att avsluta delningsarrangemangen. I linje med USA:s kärnvapenpolitik skulle det behöva ses som ett steg som ligger i både USA:s och dess allierades säkerhetsintresse. Eftersom de vapen som är stationerade i Europa inte har någon unik militär nytta, utan ett politiskt värde som tillskrivs arrangemanget som hindrar ett beslut om avskaffande. Under lång tid antog experter att USA:s kärnvapenstationering i Europa skulle komma upp på bordet vid vapenkontrollförhandlingar mellan USA och Ryssland med resultatet att båda sidor skulle avlägsna alla kärnvapen från Europa. Även detta verkar nu otänkbart inom en överskådlig framtid.

VAD TROR DU SKULLE HÄNDA MED TYSKLANDS SÄKERHET OM KÄRNVAPNEN TOGS BORT?

Vår nationella säkerhet skulle inte på något sätt försämras av ett tillbakadragande av kärnvapen. Tyskland skulle realistiskt sett förbli under USA:s ”kärnvapenparaply” och själva avlägsnandet skulle inte ändra de säkerhetsfördelar som tillskrivs USA:s kärnvapen inom ramen för Natos åtagande enligt artikel 5. Det skulle till och med gynna vår säkerhet om dessa vapen avlägsnades, eftersom stationeringsplatserna är möjliga mål för attacker. Dessutom är kärnvapen och deras hantering alltid utsatta för risken för olyckor, felbedömningar och missuppfattningar som kan leda till kärnvapenkatastrofer.

Ett avskaffande skulle vara i linje inte bara med våra åtaganden om nedrustning utan också med det ofta upprepade målet att minska kärnvapnens roll i de nationella säkerhetsstrategierna för kärnvapenbeväpnade stater och deras partner med det slutliga målet en värld utan kärnvapen. Avskaffandet skulle därför vara en investering i en säkrare värld.

SKULLE TYSKLANDS STÄLLNING INOM NATO FÖRÄNDRAS OM KÄRNVAPNEN AVLÄGSNADES?

Ja och nej. Delning av kärnvapen ses som en förstärkning av solidariteten och allianssammanhållningen och som en gemensam börda. Det hävdas ofta att värdstater har en ”särskild plats” i Natos kärnvapenplaneringsgrupp, att de ofta konsulteras först i frågor om kärnvapenpolitik och tenderar att ha större tyngd i Natos kärnvapenbeslutsfattande än andra Nato-medlemmar som inte är värdstater. Förmodligen skulle Tyskland förlora inflytande inom Nato, åtminstone vad gäller beslutsfattande om kärnvapen. Det skulle troligen uppfattas som en avvisning och en ”tysk Sonderweg”, och man skulle befara att andra värdstater skulle följa efter.

Men Tyskland skulle med ett avlägsnande också kunna visa vägen för diskussioner om avskräckning och det övergripande åtagandet om nedrustning från Natos medlemsstater. Alliansen har ett brett spektrum av medlemsstater och även om beslutet att avlägsna kärnvapen definitivt skulle chockera Nato skulle det kunna chockera det till sans. Tyskland är en stark och engagerad partner inom alliansen och att ta bort kärnvapen skulle inte ändra på detta, det skulle bara flytta fokus.