På fredag beslutar FN om ett förbud mot kärnvapen

Igår presenterades det sista utkastet på ett förbud mot kärnvapen under de pågående förhandlingarna vid FN:s högkvarter i New York.

Vi befinner oss nu i den sista veckan av förhandlingarna om det internationella avtal som förbjuder kärnvapen! Hela förra veckan pågick intensiva parallella förhandlingar i slutna rum med endast begränsad tillgång för oss i civilsamhället. Det innebar en utmaning för oss att påverka stater och därmed utvecklingen av avtalet, samt att rapportera om förhandlingarna. Men inget är omöjligt! Vi har träffat den svenska delegationen och även andra delegationer under veckan. I kaffepauser, i toakön och under luncher ser vi till att ha snabba och effektiva möten med stater för att få uppdateringar och kunna lägga fram våra åsikter och argument.

Civilsamhällets roll fram till idag har varit avgörande för att förändra samtalet om kärnvapen genom att lyfta fram de katastrofala humanitära konsekvenserna av dess användande. Med pressen från oss i civilsamhället i ryggen har staterna på allvar börjat prata om nedrustning efter decennier av stillestånd. Denna process har lett fram till de förbudsförhandlingar som idag pågår, och det är mot bakgrund av detta är det beklagligt att civilsamhället inte ges möjligheten att fullt ut verka i sin roll såhär i slutskedet.

Igår kom det tredje utkastet av förbudet. Mycket av vårt fokus resten av veckan kommer att ligga på att behålla det formuleringar som vi har kämpat för att få in i avtalet.

Det tredje utkastet ser på det stora hela bra ut. Under allmänna förbudsdelen har vi ett bra och starkt språk som både förbjuder all form av tillverkning av kärnvapen, alla aktiviteter som är relaterade till att ha och använda dem samt att man som part till avtalet inte har tillåtelse att understödja kärnvapenstaterna med några av dessa aktiviteter. Under förhandlingarnas gång har denna del av texten bara blivit mer och mer tydlig och det fins inga för oss uppenbara kryphål. Denna del samt preamblet (avtalets förord) visar tydligt att stigmatiseringen av kärnvapen blir stark och att kärnvapen inte är åtråvärda vapen.

Kärnvapenstaternas politik har hela tiden utgått från att de är de enda som har rätt att ha kärnvapen men samtidigt att andra länder ska vilja ha dem. Med avtalet blir det tydligt att den stora majoriteten av världens stater faktiskt inte vill ha dessa massförstörelsevapen. För kärnvapenstaterna kommer det att betyda att deras käraste ägodelar inte längre är åtråvärda, vilket gör att de förlorar sin politiska kraft och legitimitet. Detta är en av de sakerna som gör att kärnvapenstaterna är emot förbudet.

Även språket och förpliktelser för stater att ge stöd till människor som fallit offer för kärnvapen har blivit bättre och starkare.

Dock har vi inte fått med allt som vi har arbetat för. I förra bloggen beskrev vi att medverkan i förberedelser för eller i planering av militära övningar med kärnvapen bör förbjudas. Det har dessvärre inte fått något större gehör men vi menar att genom förbudet mot assistans (som dessutom är starkare än i andra vapenavtal) täcks det där. Samma sak med finansiering och frågan om transit av kärnvapen genom avtalsparters territorier.

Ett av den nuvarande textens största brister är stycket om staternas möjlighet att utträda ur avtalet. Formuleringen implicerar att stater kan ha goda skäl att lämna avtalet om man gör andra säkerhetspolitiska prioriteringar. (Each State Party shall, in exercising its national sovereignty, have the right to withdraw from this Treaty if it decides that extraordinary events related to the subject matter of the Treaty have jeopardized the supreme interests of its country.)

Den svenska förhandlingsdelegationen här i New York befaras företräda denna linje, där man godtar antagandet att det finns säkerhetspolitiska bedömningar som skulle stå över avskaffandet av kärnvapen, vilket skulle utgöra legitima skäl att lämna avtalet. Denna tankegång vänder vi oss mot, eftersom verklig säkerhet aldrig kan byggas med ömsesidigt hot om fullständig ödeläggelse, vilket är kärnvapendoktrinernas innersta kärna. Utrikesminister Margot Wallström uttryckte det väl under sitt anförande under Folk och Försvar 2016: The doctrine of mutual annhilation undermines confidence and cooperation. The future cannot be built on fear; a sustainable peace cannot be built with nuclear weapons. Så länge kärnvapen finns kommer arbetet för nedrustning vara den mest säkerhetsskapande åtgärden när det kommer till att förhindra ett kärnvapenanfall och ett nukleärt krig.

Vi ser fram emot intensiva och spännande slutförhandlingar under de sista tre dagarna som kommer resultera i ett antagande av ett kärnvapenförbud!

Denna blogg skriver vi tillsammans med Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.