Artikel: Skuggor över Hiroshima

Staden låg i ruiner och kvar fanns skuggor som etsats fast av den starka ljusblixten. Det sägs att de som överlevde atombomberna i Hiroshima och Nagasaki avundades de döda. Minnena från de fasansfulla dagarna när de två japanska städerna ödelades lever fortfarande kvar och det som finns att berätta går i arv, bland annat genom anteckningar och målningar. Läkaren Ken Takeuchi var en av de som överlevde bomben i Hiroshima och kvar finns hans barnbarn Mitchie, som fortsätter att berätta om hans arbete och öde.

Skuggor över Hiroshima – minnen, överlevnad och arvet efter atombomben

Clara Gullman Levin intervjuar Mitchie Takeuchi.

Sjukhuset i Hiroshima kom att kallas för Livets torn efter att atombomben ödelade staden den 6 augusti 1945. Sjukhuset var en av de få byggnader som stod kvar efter den kraftfulla och okända bomben. Runtomkring sjukhuset låg staden i ruiner. Människor och hela byggnader var utplånade. Kvar fanns skuggor som etsats fast av den starka ljusblixten och som vittnar om liv som togs alldeles för tidigt.

Vi träffar Mitchie Takeuchi i hennes hem vid Union Square i New York. Inredningen är sparsmakad och på väggarna hänger konst som hennes morfar målat. Mitchies morfar, Ken Takeuchi, var en av Japans mest framstående läkare, militärkirurg, och direktör på Röda Korssjukhuset i Hiroshima när USA släppte atombomben över staden.

Mitchie berättar att det tog väldigt lång tid för henne att få fram och förstå sin familjehistoria. Fortfarande saknas det pusselbitar som hon nog aldrig kommer att få fatt i. Fragment av historien genom morfaderns teckningar och dagboksanteckningar är allt hon har.

—

Hiroshima var ett av de viktigaste högkvarteren för den japanska armén under andra världskriget. Mot bakgrund av stadens läge, med bland annat hamnen där soldater skeppades ut i kriget, bestämdes det att det skulle byggas ett stort sjukhus i staden som skulle stå i Röda Korsets regi.

Röda korssjukhuset i Hiroshima byggdes i slutet av 1930-talet och var en robust byggnad. Det var det största sjukhuset i regionen och hade ett stort upptagningsområde. Militärkirurgen Ken Takeuchi som var konstnärligt lagd målade ritningar av sjukhuset och var med och designade bygget, framför allt operationssalarna, med inspiration från sjukhus både i Tyskland och USA som han besökt och studerat före krigsutbrottet.

Sommaren 1945 var varm och flyglarmen ljöd ofta. Japanska städer bombades en efter en, men Hiroshima klarade sig, trots att det var en strategiskt viktig stad. På Röda korssjukhuset kom personalen in till sitt arbete allt senare på morgnarna, de var utmattade både på grund av kriget och värmen. Den 5 augusti höll Ken Takeuchi ett uppmuntrande tal till sina medarbetare, berättar Mitchie. Han uppmanade dem att komma in tidigare till jobbet då det var svalare på morgonen och lättare att få arbetet gjort då, innan det blev för varmt på eftermiddagen.

Morgonen den 6 augusti befann sig större delen av personalen därför på sjukhuset och det räddade troligtvis deras liv. Sjukhuset låg cirka en kilometer från platsen där bomben slog ner och borde ha rasat med övriga byggnader. Men på något vis stod byggnaden kvar, även om alla glasrutor sprängdes sönder och glasbitarna blev som projektiler som genomborrade kroppar inne på sjukhuset.

”6 augusti, klockan 8.15. Plötsligt, mitt i mörkret, fylldes tomrummet av en ljusblixt av ett annat slag. Den åtföljdes av ett märkligt metalliskt ljud.” Så skriver Ken Takeuchi i sina dagboksanteckningar.

Ken Takeuchi förlorade medvetandet när bomben exploderade och kastades ut från sitt arbetsrum. När han hittades av en kollega visade det sig att han var svårt skadad med sju brutna ben och kroppen full av glassplitter. Han kunde inte röra sig och blev lagd på en brits. Därifrån skötte han sitt arbete, gav order och medicinska råd från sjukhussängen.

”När jag vaknade till undersökte jag genast min mun. Jag var orolig för stelkramp. Jag hittade flera glasbitar som satt fast inne i munnen.” skriver Takeuchi.

Han var inte ensam om att arbeta trots att han var svårt skadad. Ingen personal kunde gå hem eftersom det var för många människor som sökte vård, som behövde hjälp. Ingen pratade heller om sina upplevelser från sitt arbete. I Ken Takeuchis fall var det konsten och hans tro som räddade honom, det blev hans terapi, berättar Mitchie.

Människor strömmade till sjukhuset, det var så många skadade att inte alla fick plats inomhus, utan de fick ligga på marken utanför. En sjuksköterskestudent berättade i dokumentären Hiroshima’s Tower of Life (NHK 2024) hur deras smärtsamma stön fyllde luften.

En annan student vittnar om samma upplevelse. ”Skadade offer flydde till sjukhuset. Sjukhusområdet, korridorerna och gårdarna var fulla. /…/ Det var folk överallt. Det var omöjligt att röra sig.” Hon berättade hur skadade människor fortsatte komma till sjukhuset och en efter en kollapsade de.

Ingen i sjukhuspersonalen vare sig kunde eller ville gå hem. Det var omöjligt. Ken Takeutchi förde journal för de 601 människor som han vårdade, majoriteten hade fullhudsbrännskador och många dog snabbt.

”Skador och strålning, eller brännskador och strålning, är alltid kombinerade. Tillstånden påverkar varandra, vilket komplicerar behandlingen. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste ha varit att behandla brännskadepatienter i en sådan kaotisk situation.” säger Hirohashi Nobuyuki, professor vid Hiroshima universitet och expert i strålningskatastrofmedicin i Hiroshima’s Tower of Life.

Hur var det ens möjligt för en handfull läkare och sjuksköterskor att hantera så många skadade utan material? Röntgen och medicinsk utrustning slogs ut av bomben, likaså möjligheten att ge blod. Gasbindor och medicin tog snabbt slut och ingen ytterligare medicinsk hjälp fanns att tillgå. Det skulle ta nästan 10 år innan de japanska myndigheterna började ge medicinskt stöd till överlevare.

1946 lät Ken Takeuchi ett amerikanskt forskarteam få utrymme på sjukhuset för att studera effekterna av exponeringen av strålning för att få hjälp med behandling av strålningsrelaterade sjukdomar. Men den data som de samlade in och forskningen som gjordes var konfidentiell och den användes inte för att hjälpa de överlevande.

”Jag antar att min morfar hjälpte till med forskningen för att han trodde att det skulle hjälpa till att rädda liv. Men innerst inne måste han ha haft blandade känslor”, säger Mitchie i Hiroshima’s Tower of Life. Mitchie berättar i ett anförande på ett sidoevent under ett möte på FN att de japanska offer som det amerikanska teamet studerade aldrig fick någon behandling eller ens information om sitt medicinska tillstånd. Många av dessa patienter sa senare att de kände sig avhumaniserade och utnyttjade som försöksdjur.

—

Tre dagar efter att bomben hade utplånat staden gick Mitchies mamma de cirka fyra kilometrarna till sjukhuset för att leta efter morfadern. Mitchie våndas över den fasansfulla syn som måste ha mött modern. Atombombsöverlevaren Setsuko Thurlow har vittnat om att människorna inte såg ut som människor utan som spöklika figurer, bilder som lär ha etsats fast på näthinnan.

Mitchie berättar att hennes mamma inte gärna talade om sina upplevelser, men då och då uttryckte hon ”åh, det var så hemskt” och suckade. Det måste ha varit fruktansvärt att se så mycket svårt lidande och minnet var nog så smärtsamt att hon inte ville återuppleva det.

Mitchie och hennes tre bröder var alltid oroade för moderns hälsa, hon var ofta nedstämd och led av en hjärt- och kärlsjukdom sedan hon var ung. Om det berodde på atombomben är svårt att veta, men modern dog av cancer i bukspottkörteln vid 79 års ålder, en vanlig följdeffekt av den höga dosen strålning som många i Hiroshima utsattes för. I Tokyo har de lokala myndigheterna subventionerat medicinsk behandling kopplat till vissa typer av sjukdomar hos överlevare och andra generationens överlevare, detta tack vare påtryckningar från civilsamhället. I Hiroshima är det svårare, förmodligen för att antalet överlevare är mycket större så kostnaderna skulle bli så höga. En av Mitchies bröder dog av prostatacancer 2023, 58 år gammal. Tack vare att han bodde i Tokyo fick han bidrag för sin behandling, det hade han förmodligen inte fått om han hade bott i Hiroshima. På detta sätt hade han tur, även om han inte överlevde, säger Mitchie.

—

I sju år efter krigets slut ockuperade USA Japan och censurerade japansk press. Information om atombombens förstörelse undanhölls för allmänheten. Det var tabu att prata om kärnvapen, utanför Hiroshima och Nagasaki visste knappt någon vad det var som hade hänt. Därför blev Mitchie så förvånad när hon hittade en artikel skriven av morfadern i en stor japansk tidning bara ett år efter bomben. Mitchie tror att det krävdes mycket mod av både hennes morfar och av förläggaren att skriva och publicera texten.

Många överlevare och andra generationens överlevare vittnar om att det är svårt att prata om sina upplevelser. Det kanske inte är hemligt, men de flesta höll sina erfarenheter hemliga. Bland annat vittnar de om att de inte ville att deras barn skulle oroas då stigmatiseringen av atombombsöverlevare var hög i samhället.

Tystnaden kanske inte var någon medveten handling men Mitchie berättar att många överlevare var så angelägna om att bygga upp sina liv igen. Många hade förlorat allt, det fanns ingen mat och det fanns ingen möjlighet eller ork att se tillbaka på vad som hade hänt, de var tvungna att frigöra sig från minnet.

Mitchie berättar också att i den japanska kulturen är det viktigt att behålla uthålligheten och stoltheten. När något går dåligt eller är svårt tenderar många japaner, enligt Mitchie, att hålla det för sig själva. Hon berättar att det hände något med Japans självbild efter att kriget var slut, allting förändrades över en natt. Vad de än lärt ut före kriget var läroböckerna tvungna att skrivas om och barnen måste själva ändra i skolböckerna. Även om mycket blev bättre efter kriget tänker Mitchie att Japan förlorade en del av sin själ, mycket blev amerikaniserat och än idag lider Japan av den förlusten.

Efter att sjukhuset hade byggts upp igen 1948 sa Ken Takeuchi upp sig och öppnade en egen praktik där han fortsatte att behandla atombombsöverlevare. Efter hans död 1974 hittade familjen över 500 konstverk, ett arv av motståndskraft och betraktelser av livet under och efter kriget. Konstverken förvarades i ett stort kassaskåp i Mitchies föräldrahem och det var först efter hennes faders död som hon och hennes bröder fick tillgång till morfaderns dagboksanteckningar och konst.

Mitchie undrade varför hennes morfar valde att stanna i Hiroshima, han som egentligen inte hade någon koppling dit. Men efter att hon läst hans dagböcker och sett hans konst förstod hon att han inte kunde lämna staden, han såg det som att han hade en plikt att stanna. I en haiku från 1946 skrev han:

Grass is growing,
Standing in the Ruins,
Impossible to Leave.

Sedan Mitchie förstod att hennes morfars berättelse kan ge en ny och starkare bild av vad som hände både den där ödesdigra dagen 6 augusti 1945 och vad som hände med atombombsöverlevarna har hon tagit varje möjlighet hon kunnat för att berätta om detta.

Världen står idag fortfarande inför hotet från kärnvapen men vi har också makten att skydda kommande generationer från en sådan förödelse säger Mitchie. Hon vill hedra berättelserna och vill att vi lyssnar till överlevarnas historier och lidande, endast då kan vi med målmedvetenhet och engagemang gå vidare i att avskaffa kärnvapen och se till att de aldrig används igen.

Artikeln är publicerad i Läkare mot kärnvapen 179, juli 2025.