Stilla havets öar vittnar om kärnvapnens historia och konsekvenser

Skribenten och forskaren Victor Galaz besökte i mars 2024 ön Majuro på Marshallöarna i Stilla havet, en central plats i historien om kärnvapen och dess konsekvenser för människor och miljö. Han möts där av smärtsamma vittnesmål och en kamp för att förändra.

Stilla havets öar vittnar om kärnvapnens historia och konsekvenser

Av: Victor Galaz

Det tar tusentals år för korallrev att varsamt växa fram ur det salta havet. Kolonier av levande ryggradslösa korallpolyper breder långsamt ut sig, oftast med bara ett par centimeter per år. Genom sin långa resa i tiden bildar kolonin ett gemensamt nervsystem. Polyperna avlagrar ett bägarformat kalkskal runt omkring sig. Kalkskelettet som blir resultatet av denna process ger kolonin stadga i ett oroligt hav.

Det vita kalkskelettet visade sig ha ett annat användningsområde. På den lilla ön Tinian i Nordmarianerna i västra Stilla havet byggde den amerikanska marinen år 1944 en två och en halv kilometerlång landningsbana med det krossade kalket från atollöarnas omgivande korallrev som byggmaterial. Tinians strategiska geografiska placering i Stilla havet gjorde den lämplig som flygbas för amerikanska flygangrepp i Japan under andra världskrigets slutskede. General Curtis LeMay, som under denna tid ansvarade för de amerikanska flyganfallen på Japan från öar som Guam, Saipan och Tinian, satte upp som mål att låta bombplan fälla hundratusentals ton bomber över japanska städer varje månad fram till slutet på 1945. Den 6:e augusti 1945 lyfter bombplanet Enola Gay beväpnad med atombomben “Little boy” från Tinians korallklädda flygbana mot slutmålet Hiroshima. Tre dagar senare lyfter Enola Gay igen, denna gång beväpnad med atombomben “Fat man” med riktning Nagasaki.[1]

”Historien om Stilla havet, dess korallrevs livgivande evolution, och kärnvapnens förödande krafter är omöjliga att skilja åt.”

Historien om Stilla havet, dess korallrevs livgivande evolution, och kärnvapnens förödande krafter är omöjliga att skilja åt. Ingenstans i världen blir detta tydligare än på Marshallöarna och dess Bikiniöar. Den 1:a mars 1954 genomför den amerikanska militären operation Castle Bravo, provsprängningen av en vätebomb över Bikiniöarnas korallatoller i Stilla Havet med en kraft som motsvarade tusen Hiroshimabomber.

Castle Bravos sprängkraft skapade en krater så stor att den än idag syns från satellitbilder.[2] Det blev totalt 67 kärnvapensprängningar över Marshallöarna under åren 1946 till 1958. Den sammanlagda sprängkraften av dessa motsvarar ungefär 1 Hiroshimabomb varje dag, under 20 års tid. Bomberna över atollöarna hade ett tydligt syfte: att upprätthålla kalla krigets terrorbalans mellan Öst och Väst genom att göra kärnvapenavskräckningens realitet synlig för världen.

Att inte bara genomföra, utan också synliggöra kraften i vätebomben är en helt central del av vad vi idag kallar för Natos kärnvapenparaply. Med de första provsprängningarna på Bikiniöarna följde en styrka på 42 000 män och kvinnor (ungefär lika många som lever på Marshallöarna idag), och vad som vid den tiden motsvarade hälften av världens samlade material för filmproduktion. 750 filmkameror, 18 ton filmutrustning, och tillräckligt med film för att spela in 11 storfilmer.[3] Att döma av arkivfilmer från den tiden ordnades filmvisningar med material från provsprängningarna för amerikanska kongressledamöter. När ledamöterna lämnar filmsalen och fångas upp av journalister är dessa märkbart skakade – och imponerade.

När jag besöker Majuro på Marshallöarna den 1a mars i år på 70-årsdagen av Castle Bravo, är det tydligt att minnet från dessa tester och det ogripbara mänskliga priset som följde, är fortsatt starkt. Tvångsförflyttningar, cancersjukdomar och söndertrasade kulturella och sociala skyddsnät sätter djupa spår i ett samhälle. Ett vittnesmål från denna dag från en då nioårig pojke med förnamnet Tony, fastnar hos mig. Tony befann sig på ön Likiep med sin morfar dagen då Castle Bravo vecklade ut sin dödliga hetta och radioaktivitet över Bikini och angränsande öar. Tonys morfar hade precis kastat ut sitt fiskenät när ljudet från explosionen når Likiep. Morfadern skriker: “Spring! Spring mot huset!” Himlen färgades röd. Tony blir paralyserad av skräck och lyckas trots morfaderns uppmaningar inte röra sig en meter.[4]

Historier som dessa är vanliga på Marshallöarna. Ett par veckor efter minnesdagen publicerar öarnas enda dagstidning Marshall Islands Journal en artikel som berättar om en dag år 1971 då ledare från de evakuerade Bikiniatollen erbjöds möjligheten att flyga över de öar som tidigare var deras hem. Den äldsta och högst uppsatte 80-årige ledaren blickar ut från flygplanet, tittar på sin karta, och sen ut igen, uppenbart förvirrad. Han pekar med fingret på kartan. “Var är den här ön?” Den medföljande amerikanska personalen tittar på kartan, blickar ut genom flygplansfönstret igen. En av dem svarar: “Den är borta”. “Borta, hur kan den vara borta? Det var min familjs ö, alla mina förfäder ligger begravda där.” 80-åringen börjar gråta.

Det vore ett stort misstag att se Marshallöarnas invånare som passiva offer. Få lyckas fånga andemeningen i den lilla önationens kamp för nukleär- och klimaträttvisa så väl som dagens unga klimataktivister från Stillahavsregionen och deras paroll: vi drunknar inte, vi kämpar. Den nioårige pojken Tony från Likiep överlevde Castle Bravo. Hans fullständiga namn, Tony deBrum, blev senare känt över hela världen. Först som Marshallöarnas utrikesminister, senare som en respekterad internationell röst för kärnvapennedrustning, och en av de viktigaste internationella förhandlarna bakom klimatöverenskommelsen Parisavtalet. Stilla havets koraller klädde inte bara landningsbanan som bar Enola Gray och “Little Boys” helveteseld. De fostrade också en liten pojke som kom att förändra världen.

[1] Klett, Mark, and William L. Fox. The half-life of history. Radius Books (2011)

[2] https://stanfordmag.org/contents/what-bikini-atoll-looks-like-today

[3] https://www.usip.org/publications/2024/03/marshall-islands-nuclear-remembrance-day-painful-reminder

[4] Intervju med Tony deBrum publicerad av PBS, online: https://www.pbs.org/video/a-new-island-the-marshallese-inarkansas-o1txrg/

Publicerad i Läkare mot Kärnvapen #175, juli 2024.