Blogg: Att bygga förtroende över gränser

Av: Gunnar Westberg

När IPPNW bildades blev intresset stort bland läkarna i de kommunistiska länderna. De fick en möjlighet till kontakt på jämställd, professionell grund, och från vår sida hoppades vi på ”citizen diplomacy”, att genom personliga kontakter försöka påverka politiken. I Sovjetunionen hade IPPNW i detta avseende framgång. Det gav oss hopp om att vi skulle kunna så liknande frön i andra länder.

Även i Nordkorea bildades en IPPNW-förening, Korean Anti Nuke Peace Physicians, KANPP. Genom KANPP var det enkelt att få en inbjudan till Nordkorea. Vi besökte landet år 2005, 2007 och 2011, ofta tillsammans med kollegor från Finland, Norge och Tyskland. Det var uppenbart att föreningen stod under noggrann kontroll av regeringen ochkommunistpartiet. De ledande personer vi träffade från KANPP var i flera fall inte läkare utan ”fredsarbetare”.

2005 skulle vi tala på ett universitetssjukhus om medicinska konsekvenser av kärnvapen. Dagen innan fick vi veta att vi istället borde rapportera nyheter från våra egna specialiteter under halva mötestiden, och tala om de medicinska konsekvenserna under den andra halvan. När halva tiden gått fick vi veta att läkarna måste återgå till sina arbeten. Då tog en medicinstudent från Leipzig ett kraftfullt initiativ. Hon knuffade undan vår förbluffade värd och talade om sin erfarenhet av det delade Tyskland och hur Tyskland enades inte med vapenmakt utan genom folkets demokratiska arbete. Det var tydligt att hennes tal gjorde ett starkt intryck. Man vågade, försiktigt, applådera.

Vid varje resa besökte vi flera sjukhus, där mötena med KANPP ofta ordnades. Det var tydligt att de var dåligt utrustade. Vi såg vid ett tillfälle att man vid en bukoperation fick förlita sig på ljuset från fönstren, eftersom elektriciteten inte fungerade. Vid besöken fick vi träffa läkare som vi kunde samtala med i medicinska frågor men att mer utförligt diskutera kärnvapen blev inte möjligt. Vi hade inför besöken ställt tydliga krav på att få möta medlemmar i KANPP, men de utlovade mötena blev inställda. Ett tillfälle fick vi besked om att ”läkarna är lediga i eftermiddag eftersom de arbetat så mycket den gångna helgen”.

Vice hälsoministern, som var läkare, var en av de ledande i KANPP och honom kunde vi diskutera med vid ett par möten. Vi framhöll, för honom och våra övriga kontakter, att om Nordkorea skaffade kärnvapen skulle landet uppfattas som ett hot och risken bli stor för ett kärnvapenanfall från USA. Om man avstod från kärnvapen skulle landet få vara i fred. Våra värdar hävdade att detta inte var sant, utan att USA ville avsätta landets ledning och ändra dess politik. USA:s ovilja att förhandla om ett fredsavtal bevisade detta, menade de. Endast kärnvapen kunde hindra USA från att anfalla.

Även om en öppen dialog om kärnvapen inte var möjlig vid besöken i Nordkorea kan det ha funnits ett värde i att de vi mötte fick en glimt av omvärlden. Två av läkarna i KANPP besökte oss i Sverige. Man vet aldrig vad som kan bli följden av att några människor börjar hoppas.

Denna text publicerades för första gången i Läkare mot Kärnvapen 164, augusti/september 2021.