Blogg: ”Vi vägrar att vara tysta – vi glömmer aldrig”

De som sett atombombens ohyggliga kraft nämner alltid ljuset. Ett vitt sken så starkt, att den inte kan liknas vid något annat på denna Jord. Det är ett ljus som i vanliga fall bara uppstår i en exploderande stjärnas innandöme, i miljoner graders hetta.

De som överlevt atombombens ohyggliga kraft nämner alltid tillfällighetens makt – slumpmässiga skeenden som visade sig vara skillnaden på liv och död. En hastig rörelse bakom en vägg som gav skydd. En skyddande dörr som stängdes i sista stund. En förälders omfamning sekunderna innan ett hus föll samman från atombombens tryckvåg. Ett godtyckligt beslut att inte ta den, utan nästa spårvagn in till staden som bara några minuter senare blev till aska under atombombens hetta.

Många av dem som sett och överlevt atombombens fasansfulla kraft har valt att inte berätta om denna dag. Vi glömmer ofta det. Det gäller inte bara de japanska överlevarna från atombomberna. Det gäller också de tusentals människor som drabbats av stormakternas atombombsprover på platser med främmande exotiska namn. Namn som för alltid kommer att förknippas med atomklyvningens död och hetta – Bikini Atollen och Rongelap Atollen på Marshallöarna i Stilla havet. Semipalatinsk, Kazakstan. Mururoa, Franska Polynesien. Kiritimati-Ön, Kiribati.

**

Till en början förvånades jag över att de som överlevt atombombens fasansfulla kraft inte velat prata om sina upplevelser. Världen behöver ju era berättelser, tänkte jag naivt. Men sen förstod jag. Minnena från dagen när atombomben spred sitt vita sken river upp djupa sår, gång på gång.

För många överlevare är känslan av skuld och skam fortfarande alltför tung att bära. Skuld över att ha överlevt när så många andra förlorat livet. Skam över att inte ha kunnat hjälpa medmänniskor i ofattbar nöd.

Som om detta inte vore nog – får jag förklarat en dag – påverkas överlevares hela liv av en kvävande rädsla för att någon dag själv drabbas av cancer, eller någon annan av de många ‘atombombsjukdomar’ som de kommit att kallas i japansk folkmun.

Smärtan hos atombombens överlevare väcks återkommande till liv just dagar som idag, varma veckodagar i början på augusti, årsdagarna för när de två atombomberna – likt tårar från ett svävande öga i metall – föll över Hiroshima och Nagasaki. Många överlevare plågas av sömnproblem, posttraumatisk stress, och minskad aptit den 6:e och 9:e augusti.

År efter år.

Jag har i mitt arbete träffat några av dessa japanska atombombsöverlevare, eller hibakusha som de också kallas. Koko Kondo, idag 80 år gammal, är en av dem.

Koko var bara några månader gammal när Hiroshimabomben spred sitt dödliga sken över de tusen flodernas stad. Koko och jag träffas i Hiroshima i slutet på förra året, och hon berättar om hur atombombens långa skugga sträcker sig in i nutiden. Hennes engelska, märker jag, är perfekt efter många år i USA. Hon har tagit med en bok som berättar hennes familjs historia, och ett barnplagg. Plagget är missfärgat av tidens tand och är inte längre än min underarm. Det var detta plagg hon bar den 6:e augusti 1945 när hennes mors trygga omfamning räddade Koko från den fallande bråten – rester av huset som föll ihop av atomexplosionens tryckvåg. På bordet framför henne när vi ses, finns en fyrkantig låda med pappersnäsdukar. De används när berättelsen blir för svår att skildra.

Koko berättar om hur hon som barn kommit att fantisera om att straffa de som fällde bomben över Hiroshima. Som 10-årig flicka – under ett direktsänt amerikansk tv-program, en händelse som är lika delar häpnadsväckande som absurd – får Koko träffa en av de piloter som flög planet som fällde atombomben över hennes hemstad. Hon berättar om mötet med piloten:

– Flygplanet som fällde bomben, Enola Gay, var tvungen att flyga tillbaka för att se resultaten från bomben. […] Då sa piloten, han hade en loggbok, “Min Gud, vad har vi gjort?”. Jag stirrade på honom, “du är den onde och jag är den gode”. Men efter att han sagt det, så såg jag att hans ögon tårades. Jag blev så chockad, jag trodde att han var ett monster. […]. Jag visste inte vad jag skulle göra.

När tv-programmet närmar sig sitt slut hamnar Koko bredvid piloten. De står upp och vänder sig mot publiken i studion, och till alla de som sett detta möte i direktsänd amerikansk tv. Hon berättar vidare:

– Jag rörde vid hans hand. Det var det enda jag kunde göra. “Förlåt, jag visste ingenting om dig. […]”, tänkte jag. Om jag hatade honom, så borde jag inte hata honom. Jag borde hata mig själv. Jag rörde vid hans hand. Han tittade på publiken, han kände min lilla hand som rörde vid hans. […]. Han höll hårt i min hand. I den stunden förändrades jag. Jag är så tacksam för att jag fick träffa honom när jag var 10 år gammal.

Kokos hat gentemot piloten försvann när hon hörde, såg, och kände den djupa ångern i hans ögon. ”Vet ni”, säger hon till mig, 70 år senare i ett anonymt konferensrum i centrala Hiroshima. ”Jag insåg att det inte var mannen jag hatade. Det var kriget”.

**

De japanska atombombsöververarna, hibakusha, är inte ensamma om sin smärta. Den första mars 1954 exploderade den första amerikanska vätebomben – en bomb tusen gånger starkare än Hiroshimabomben – över Bikiniatollens blåa vatten. Vätebomben – som fått kodnamnet Castle Bravo – sprängde sönder korallöarnas vita kropp. Det radioaktiva nedfallet föll efter några timmar ned som vit snö över Marshallöarnas nordvästra atoller. Till skillnad från det svarta regnet som föll över Hiroshima och Nagasaki 1945 var det inte sot som föll ned från himlen, utan sand och pulveriserade vita rester av tusenåriga korallrev. Vuxna och barn som aldrig upplevt en snöbeklädd vinter trodde att det fallande giftiga radioaktiva pulvret var snö. Några gnuggade in det radioaktiva pulvret i håret. Andra smakade på det.

Castle Bravo var bara en i raden av provsprängningar som genomfördes av den amerikanska militären på Marshallöarna. 1958 bad Marshallöarnas regering Förenta Nationernas dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld att ordna en omröstning för att stoppa provsprängningarna. Deras önskan blev inte hörd. Istället blev det sammanlagt 67 atom- och vätebombsprängningar över Marshallöarna under åren 1946 till 1958. Deras sammanlagda sprängkraft motsvarar en Hiroshimabomb per dag under 20 års tid.

Många av dessa öar är idag radioaktiva, övergivna, obeboeliga.

Det händer att äldre marshalleser, precis som Japans hibakusha, inte vill berätta sin historia. Omtanken om den nya generationen, viljan att inte föra vidare minnen som är för plågsamma att bära, är viktigare än något annat.

Många av de familjer som under generationer bebott dessa atoller söker än idag efter en trygg plats att bygga en framtid på – för sig själva och för sina barn. De lever spridda över hela världen, många fortfarande i förhoppning om att någon dag kunna återvända hem. En del bor på andra delar av Marshallöarna. Andra har istället migrerat till Hawaii, till Arkansas, eller Oregon. De har försökt skapa sig en framtid i småstäder som Springdale, Arkansas, en plats som de själva kallar för ”atollen vid Ozarkbergen”.

Under många år har de kunnat leva där i trygghet. Skaffa sig en utbildning, ett arbete, ett hus, en bit mark, en kyrka att besöka, en framtid för sina barn. Jag önskar att jag kunde säga att de slutligen funnit lugn på sin atoll på det amerikanska fastlandet. Precis som min familj gjorde när vi kom till Stockholm från Chile i slutet på 80-talet. I marshallesisk media och i amerikanska lokalnyheter går det att läsa idag att den marshallesiska diasporan nu oroar sig för att bli nästa grupp av migranter som deporteras som en följd av Trump-administrationens inhumana migrationspolitik.

**

På Hawaii, tusentals mil från Hiroshima, finns Ken Kasik. Ken är en av de tusentals unga män som på slutet av 1970-talet skickades ut till atollen Enewetak på Marshallöarna. Deras arbete var att samla ihop och gräva undan det radioaktiva avfallet från kärnvapentesterna på Marshallöarna. Männen byggde också en förvaringsplats för atollens radioaktiva jord, och jord ditfraktad från den amerikanska Nevadaöknen, platsen för de första amerikanska testsprängningarna.

Ken och jag hörs över den digitala tjänsten WhatsApp, han hemma hos sig på Hawaii, jag i en stuga i Strängnäs. Han berättar om hur unga värnpliktiga utan skyddsutrustning, i enbart shorts och tropikhatt, jobbade dag ut och dag in med att gräva och forsla bort bråte och jord. Den radioaktiva sanden klibbade fast av svetten på deras kroppar, följde med andningsluften ned i lungorna. Det avsaltade dricksvattnet, berättar han, togs direkt från den förorenade lagunen.

Ken och jag pratar om några av hans digitaliserade foton från den tiden. Bildernas gul-orangea ton gör att det nästan går att känna hettan som strålar från datorskärmen. På en del av fotona ses männen i arbete. På andra ser man festerna, cigaretterna, halvdruckna Jack Daniel’s flaskor, grabbiga omfamningar, vita solbrända leenden framför kameran. Många är unga, förstår jag sen, bara 17, 18 år.

”Ni ser lyckliga ut” säger jag. ”Tack för att du ser det, min vän”, svarar han. Han fortsätter. ”Och det är det som är problemet. För de ser inte faran. De förstår inte. Enda anledningen till att vi ser ut att ha roligt är för att vi har roligt. Vi blev övergivna. Vi var unga, unga, unga män.”.

Vi konverserar en stund till, och pratar om fotona som visar den sista delen av arbetet på atollen. På bilderna syns de unga männen packa ihop anläggningen, och sist av allt stiga ombord på militärbåten som är början på den långa resan hem till USA. Ken säger:

– Den där [bilderna] på slutet. Hela den där båtlasten av män är döda idag. De som gjorde det verkliga smutsjobbet, de är alla döda. De sista av mina bästa vänner dog förra året och i år. Och vet du, det är hemskt eftersom deras fruar skickar mig foton från deras begravningar. Jag tänker att jag måste fortsätta bara.

“Jag beklagar sorgen” hör jag mig själv säga, överrumplad, pinsamt tafatt. Avståndet mellan Hawaii och Sverige har aldrig känts så långt som då.

**

Efter en tid med ett minskat antal kärnvapen i världen kliver vi nu in i en ny epok av kärnvapenkapprustning. Världens kärnvapenstater – USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan, Nordkorea, Israel, och framför allt Kina – expanderar och moderniserar idag sina kärnvapenarsenaler. 9500 kärnvapen står redo att användas. Deras sammanlagda sprängkraft motsvarar 145 000 Hiroshimabomber. Många av dessa vapen kan avfyras inom några minuter, och nå vilken del av världen som helst inom bara 30 minuter.

Det skiljer tusentals mil mellan Hawaii, Stockholm, Marshallöarna, Hiroshima, och Nagasaki. Trots det, lever vi alla under samma skugga, under kärnvapenhotets barbari och växande mörker. Det är mycket som skiljer överlevare som Koko Kondo och Ken Kasik åt. Men en sak har de gemensamt – de talar om kärnvapenhotet med osviklig moralisk klarhet. Och de ber oss att inte glömma.

Vi glömmer inte.

Jag har mött atombombsöverlevare och deras familjer, atomveteraner, fredsaktivister, läkare, journalister, studenter, dokumentärfilmare, lärare, poeter, akademiker som alla arbetar med att förvalta överlevares berättelser. I deras händer omvandlas plågsamma minnen till konkret handling för fred.

Deras namn är: Koko, Ken, Evelyn, Keiko, Jobod, Glenn, Keita, Carnie, Giff, Darlene, Mina, Gunnar, Alimzhan, Nathan, Togzhan, Jesse, Jack, Kathy, Seiji, Tina, Diana, Masao, Aigerim, Hinamoera, Nic, Benetick, Matthew.

De glömmer inte. Vi glömmer inte.

Atombombens sken må lysa lika starkt som en exploderande stjärna, men deras – och vår – gemensamma strävan efter en värld där kärnvapen tillhör det förgångna, lyser ännu starkare. Ett norrsken i kärnvapenhotets växande mörker och vansinne.

Vi söker tröst, och vi finner kraft hos varandra. Vi vägrar att vara tysta – vi glömmer aldrig.

 

Talet är ett omskrivet utdrag från en bok som ges ut av förlaget Fri Tanke (2026). Liknelsen om atombombernas fall mot Hiroshima och Nagasaki som ”tårar från ett svävande öga av metall”, samt om atombombsöverleveranas ”moraliska klarhet” kommer från David Kriegers vackra diktsamling ”God’s Tears” (Coal Sack Publishing Company, Tokyo, 2010).