Blogg: Vi räknar med tillgång till vård, även när katastrofen är ett faktum

Av: Jan Larsson, specialistläkare i anestesi

Morgon på ett universitetssjukhus i Sverige. Larm på akutmottagningen: trauma på väg in, krock mc–bil. En svårt skadad. Efter tio minuter rullas patienten in på bår. På plats finns då akutläkare, kirurg, narkosläkare, en narkossköterska samt två sjuksköterskor och en undersköterska från akutmottagningen. Narkosteamet säkrar luftvägen, dropp sätts och blod för transfusion beställs. En av kirurgerna gör en snabb genomgång av patientens skador. Under tiden anländer ortoped och neurokirurg. Preliminär bedömning av skadorna: misstänkt blödning i buken, skalltrauma med lätt sänkt vakenhetsgrad, öppen underbensfraktur höger sida. Åtgärder: underbensfrakturen stabiliseras, patienten förs till röntgenavdelningen för snabb kartläggning av skadorna medan ett operationslag på centraloperation förbereder för bukoperation.

På brännskadeavdelningen är det samtidigt full aktivitet. Man har just tagit emot en patient med omfattande brännskador efter en brand på en fabrik. En narkosläkare arbetar tillsammans med avdelningens intensivvårdssköterskor med att stabilisera patienten. Patienten ska sövas och läggas i respirator. Slangar ska läggas in i blodbanan för att man på ett säkert sätt ska kunna ge vätska, blod och läkemedel. Jourhavande plastikkirurg bedömer skadornas omfattning och gör en plan för första dygnets omhändertagande.

På hematologavdelningen är man i färd med att förbereda en stamcellstransplantation. Det gäller en tjugoårig patient med aplastisk anemi, ett tillstånd som innebär att benmärgen har slutat att producera livsnödvändiga blodceller, både röda och vita blodkroppar och blodplättar, s.k. trombocyter. Efter transfusion av blod, trombocyter och behandling med stora doser kortison och flera andra avancerade läkemedel är patienten idag förberedd och klar för den behandling som kan bota henne. Tre patienter som har goda chanser att lämna sjukhuset och återgå till ett normalt liv, tack vare avancerad medicinsk behandling.

Bilden från akutsjukhuset står i bjärt kontrast till berättelsen från Hiroshimaöverlevaren och fredspristagaren Setsuko Thurlow, som i sitt tal i Oslo under Nobelprisceremonin i december 2017 skildrade situationen i Hiroshima den 6 augusti 1945 – tusen och åter tusen människor med omfattande skador på inre organ och extremiteter, med svåra brännskador. Och många människor som under dagarna efter atombombsprängningen utvecklade svår brist på blodceller, ett av huvudsymtomen vid akut strålsjuka.

Befolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades vid atombombssprängningarna 1945 av tre huvudtyper av skador, skadetyper som illustreras av akutsjukhusets ovan beskrivna tre patienter: traumatiska skador på inre organ och extremiteter på grund av kringflygande föremål och sammanfallande byggnader, brännskador på grund av värmestrålning från atombombens eldklot och från utbredda eldsvådor, samt akut strålsjuka efter höga doser joniserande strålning. Våra möjligheter att framgångsrikt behandla dessa tre typer av skador har ökat kraftigt sedan 1945.

I Hiroshima ledde bomben till att mer än hundratusen människor dog och flera hundra tusen skadades. Om en stad som Stockholm skulle utsättas för ett anfall med ett kärnvapen med en idag ”normal” sprängkraft på 100 kiloton, knappt 10 gånger kraftigare än Hiroshimabomben, skulle resultatet bli åtminstone 90 000 döda och minst en kvarts miljon skadade, varav många med utbredda brännskador. Många av de skadade skulle kunna räddas om de fick den avancerade behandling som kan ges på sjukhus med resurser att behandla både svåra traumatiska skador, brännskador och akut strålsjuka. Men de flesta sjukhus kommer att vara förstörda, de flesta läkare och sjuksköterskor döda eller svårt skadade. Det enda överlevande sjuksköterskor och läkare kommer att kunna göra är att trösta och ge smärtlindring – så länge morfinet räcker.

Som läkare och sjuksköterskor måste vi här flytta vårt fokus, från behandling med moderna medicinska metoder till prevention. Akut handlar det om att minska risken att kärnvapen används av misstag eller på grund av oöverlagda beslut, på sikt att avskaffa dem.

Det finns inget sätt att hantera en kärnvapenexplosion, varken här eller på andra sidan jorden. Kärnvapnens konsekvenser känner inga landsgränser och drabbar hela samhället. Förebygga genom total avrustning är enda medicinen.