Debatt: Kärnvapen och klimat – de existentiella hoten hör samman
Denna vecka inleds två internationella möten: COP 28 i Dubai om klimatet och mötet i New York om FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Vi skriver i Dala-Demokraten om de två existentiella hoten.
Denna vecka, i en mörk och ödesmättad tid, inleds två internationella möten: COP 28 i Dubai om klimatet och mötet i New York om kärnvapenförbudet TPNW. Båda handlar om existentiella och överhängande hot – mot oss själva och mycket av livet på jorden. Sverige har på båda områdena varit en positiv förebild, men rör sig nu åt fel håll och är allt oftare en bromskloss för strävan att nå FNs 17 hållbarhetsmål, där mål 16 handlar om ”fredliga och inkluderande samhällen”.
Klimatkrisen är en akut realitet. Den 17 november passerade jordens medeltemperatur för första gången två grader över genomsnittet från förindustriell tid. Globala temperaturrekord har satts månader i sträck och havstemperaturerna har nått förut okända nivåer. Samtidigt slogs rekord för flygandet, en av de verkligt stora klimatbovarna, med det största antalet kommersiella flygningar någonsin på ett enda dygn: 134 386 den 7 juli. Utsläppen av koldioxid 2022 är de största någonsin och 2023 kommer att bli det varmaste året som uppmätts.
Också kärnvapenhotet växer. De nio kärnvapenländerna spenderade 157 000 dollar per minut på kärnvapen under 2022 och ökar sina budgetar. Alla nio moderniserar/utökar sina arsenaler. Inget av dem gör vad de lovat i icke-spridningsavtalet (NPT): nedrusta och avskaffa kärnvapnen.
Ryssland har nyligen meddelat att de lämnar provstoppsavtalet och avser att placera kärnvapen i Belarus. Storbritannien meddelade i fjol att de tänker öka sin arsenal och även vara värdland amerikanska kärnvapen. USA beslutade i oktober om en kraftig ökning av sin kärnvapenbudget och Kina planerar en närmast exponentiell ökning av sin kärnvapenarsenal.
Under 2023 har Ryssland, Nordkorea och en israelisk minister talat om att använda kärnvapen. Sverige tycks i och med Natoansökan ha gett upp alla nedrustningsambitioner och kommer inte ens att vara observatör vid FN-mötet om kärnvapenförbudet. Landet har också lämnat det ”humanitära intitiativet” inom icke-spridningsavtalet (NPT) då Sverige inte längre kan skriva under på att ”kärnvapen aldrig under några omständigheter får användas.” Vår Natoansökan saknar också garantier mot placering av kärnvapen på svensk mark. Insikten att kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas verkar bortglömd trots att kärnvapenländerna så sent som i januari 2022 gemensamt uttalade just detta.
I mörka tider tyr sig många till myter och önsketänkande istället för att se och möta sanningen. En myt är att dagens kärnvapen skulle vara små och precisa. En annan att det går att bygga beredskap mot effekterna av kärnvapen. En rapport från Svenska läkare mot kärnvapen 2022 visar tvärtom att en taktisk bomb (100kT) mot riksdagshuset i Stockholm skulle innebära 90 000 döda och en kvarts miljon skadade. Att det skulle finnas ett skyddande ”kärnvapenparaply” är önsketänkande, liksom att ett kärnvapenkrig går att ”vinna ”.
Samma önsketänkande finns i klimatfrågan. Vi vet att det är de mest välbeställda grupperna i världen som svarar för en oproportionerligt stor andel av utsläppen. Detta faktum döljs av att utsläppsstatistiken vanligen redovisas på nationell nivå. Nya analyser visar att de tio procenten av världsbefolkningen som har högst inkomster – där 70 procent av svenskarna ingår – orsakar ungefär hälften av alla koldioxidutsläpp. Ändå agerar de rika länderna som om vi har rätt att fortsätta med denna överkonsumtion trots att det är välkänt att nedskärningarna av utsläppen måste göras nu genast. Och trots att alla seriösa bedömningar visar att CO2-infångning inte kan kompensera för de fossila utsläppen före mitten av århundradet. Det är en politik som ensidigt gynnar de rikaste individerna. Medan de fem miljoner svenskar som har lägst inkomst ser ut att kunna nå sitt 1,5-gradersmål år 2030 måste den rikaste miljonen svenskar minska sina utsläpp med 82 procent (!) för att nå samma mål, vilket kommer att ta många år, kanske årtionden. Nettonoll är än mer avlägset.
En saga har återfått sitt spinn: den om att livsstilsförändringar inte behövs. Vi kan övergå till elflyg och biobränslen, heter det. Bataljoner av små modulära kärnreaktorer ska byggas, subventionerade av skattemedel, för att tillföra de enorma mängder el som krävs. Inget görs heller för att vi ska minska på mängden kött vi äter, för närvarande 80 kilo per år och person i Sverige. Detta trots att mänsklighetens matvanor lett till att vi människor och våra husdjur nu utgör 96 procent av däggdjurens biomassa på planeten. På det senaste halvseklet har vi, enligt World Wildlife Foundation, utplånat två tredjedelar av allt vilt.
Denna prokrastinering är inte bara moraliskt stötande utan deprimerande ineffektiv, vilket enklast bevisas av att världens länder redan prövat denna metod i årtionden utan att lyckas. Krisen bara fördjupas. Inte ens det på alla sätt (inhemsk vattenkraft, hög utbildningsnivå, motiverad befolkning) gynnade och mycket rika Sverige orkar prioritera frågan utan har nu från regeringens sida sällat sig till hycklarna och skjuter utan trovärdiga skäl omställningen på framtiden. Det är ett svek mot medborgarna, mot den svenska klimatlagen från 2017, och framförallt mot världens klimatmål.
Det finns djupa samband mellan kärnvapen och klimat. Att inte eliminera kärnvapen är i själva verket att behålla den största enskilda risken för en klimatkollaps. Fast en ögonblicklig, inte en utdragen och en köldchock, inte en värmekatastrof. Klimatmodeller visar att ett ”litet lokalt” kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan skulle leda till sot från bränder som skulle ge en avkylningseffekt över hela planeten som beräknas döda två miljarder människor. En människoskapad fimbulvinter som inte minst skulle döda genom att slå ut livsmedelsproduktionen och göra grödor oätliga. Förra gången något liknande inträffade var år 536-537. Vulkanutbrott dödade hälften av befolkningen i vår del av världen, enligt genetiska och arkeologiska data.
Men kärnvapenvintern behöver inte hända och inte heller den förödande globala uppvärmningen. Framförallt: både klimat och nedrustning är fullständigt beroende av politiskt ledarskap. Vi är inte maktlösa. Världens rikaste länder, som nu åker första klass genom omställningen, behöver inse att dessa existentiella hot gäller oss alla. De superutsläppande grupperna, koncentrerade i huvudsak till det globala Nord, måste utnyttja sin makt för att erbjuda förnybara alternativ till diktaturernas olja och kol. Inte enbart av moraliska och historiska skäl, utan framförallt för att våra länder också är de resursstarkaste. Vi förfogar över kunskap och teknik, institutioner och kapital, både ekonomiskt och politiskt. Vår folkhälsa hotas heller inte av de livsstilsförändringar som krävs, den skulle tvärtom kunna förbättras.
Inte heller Sverige är maktlöst. Vad världen behöver i denna mörka tid är berättelser om framgång. Sverige ville för inte så länge sedan bli ”världens första fossilfria välfärdsland”. Är det någon som minns? Vi har inte hört någon företrädare för den nuvarande regeringen yttra något liknande. Regeringen skulle imponera om den gjorde det. Inte minst på resten av världen som saknar det Sverige man kände. Den ledartröjan borde vi stolt försöka återta!
Vendela Englund, Ordförande, Svenska läkare mot kärnvapen
Sverker Sörlin, Professor i miljöhistoria, KTH