Engagemang är som ett stafettlopp

Text: Michaela de Verdier 

Johan Thor hade just börjat läkarprogrammet på Karolinska Institutet 1983 när han deltog på en föreläsning som Svenska Läkare mot Kärnvapen ordnade. Det blev en ögonöppnare om de medicinska effekterna av kärnvapen och budskapet om att det enda alternativet är prevention.

– Det var otroligt starkt. Jag kände mycket sympati för initiativet och det var inspirerande som ung läkarstudent att höra erfarna kollegor som delade med sig av sin djupa medicinska kunskap och tog stark ställning mot kärnvapen, säger Johan Thor.

För Johan Thor synliggjorde det kopplingen mellan kunskap och engagemang i kärnvapenfrågan, och parallellt med läkarstudierna blev han aktiv i föreningens arbete. Det var en händelserik tid. 1985 fick IPPNW Nobels fredspris, och 1991 var han med och arrangerade IPPNW:s världskongress i Stockholm, där han fick träffa IPPNW:s grundare, hjärtläkarna Bernard Lown och Jevgenij Chazov. Arbetet byggde mycket på att resa och träffa människor, och det sporrade honom i hans engagemang.

När Johan Thor var klar med sin AT-tjänst 1992 hörde dåvarande ordföranden Ola Schenström av sig. Det hade dykt upp en tjänst som Europa-samordnare på IPPNW:s huvudkontor i Boston, USA, och Johan Thor erbjöds att hoppa in ett par månader. Han tackade ja och i augusti 1992 gick flytten över Atlanten. Snart blev de tre månaderna till ett drygt år.

– Jag höll kontakt med medlemsorganisationerna i Europa, deltog i möten och på världskongressen i Mexico. Jag lärde mig mycket om vad som krävs för att en ideell organisation ska gå runt och hur mycket arbete som drivs av ideella krafter.

Fick WHO att driva på i kärnvapenfrågan

Arbetet för IPPNW blev snart ännu mer spännande. IPPNW hade beslutat att försöka olagligförklara kärnvapen. Planen var att få WHO att ställa en fråga till Internationella domstolen i Haag (ICJ) om det är lagligt att använda kärnvapen, mot bakgrund av deras katastrofala effekter på människors hälsa. Johan Thor fick rollen som en av IPPNW:s representanter vid WHO:s styrelsemöte 1993 då saken skulle tas upp.

– Ett antal medlemsländer var redo att driva frågan och vi bidrog med kunskapsunderlag och stöd. Vi kopplade ihop länder med gemensamma intressen och hjälpte till att bena ut invändningar.

Men arbetet gick inte helt smärtfritt och inför omröstningen om WHO skulle ställa frågan kom oroväckande nyheter.

–Vi fick höra från flera delegater att det förekom stater som varnade dem för att ställa sig bakom förslaget. De sa att en sådan förfrågan till ICJ skulle bekostas av WHO:s budget, vilket skulle innebära mindre pengar till andra satsningar. Det kändes hotfullt.

De beslutade att ringa ICJ och undersöka saken.

– Jag ringde under lunchpausen och fick svaret att det inte stämmer. Det var omtumlande att förstå att den typen av påverkansarbete pågick från kärnvapenstaterna.

Slutligen beslutade WHO att skicka frågan till ICJ och några år senare, 1996, var den utredd. Svaret var att det inte säkert går att säga att det är ett brott mot folkrätten att använda kärnvapen, men att domstolen inte kunde se någon situation där det är förenligt med folkrätten. Det gav stöd till IPPNW:s hållning.

– Med tiden ledde det till bildandet av ICAN och 2017 till FN-konventionen mot kärnvapen. Jag har känt en enorm glädje i det, att arbetet rullat vidare sakta men säkert och nu, 25 år senare, så har vi kommit så långt att det finns en FN-konvention mot kärnvapen antagen och ratificerad av 54 länder!

Engagemang som ett stafettlopp

Efter 1,5 år i USA återvände Johan Thor till Sverige för en period med kliniskt arbete, och återvände senare till Boston för studier inom ledarskap och kvalitetsutveckling i vården vid Harvard. Det ivriga engagemang han haft för kärnvapenfrågan i ett decennium fick stå tillbaka.

– Det är som ett stafettlopp. Det är viktigt och välkommet att fler tar vid och gör sin etapp i arbetet, och sedan kanske drar vidare. Man lär sig mycket, får fina kontakter runtom i världen och bidrar i en viktig fråga. Många år senare ser man frukten av sitt arbete.

Johan Thor ser läkarkårens engagemang i kärnvapenfrågan som fortsatt nödvändigt, med tanke på det bestående kärnvapenhotet som fortsatt måste uppmärksammas. Prevention är fortfarande den enda verkningsfulla åtgärden för att möta kärnvapenhotet.

– Läkares särskilda ämneskunskap är viktig för att motivera varför kärnvapen är så farliga och budskapet om att avskaffa kärnvapen. Läkarkåren har ett stort ansvar att vara med och föra fram det budskapet, i politiska sammanhang, men även hos allmänheten.

Tips till dig som vill engagera dig:

• En väg för att närma sig ämnet är att titta på vilken koppling som finns mellan kärnvapenfrågan och sin egen praktik. Det är inte alltid uppenbart, men kopplingen finns där i alla läkares specialiteter. Genom sin expertkunskap har man en viss auktoritet som man kan använda och uttala sig utifrån.
• Ingen kan göra allt men alla kan göra något! Hitta det du mäktar med för att bidra. Ibland är det att skriva brev eller en insändare. Det kan också vara att ägna tid åt att informera och inspirera andra, till exempel genom att väva in kärnvapenfrågan när man undervisar andra läkare och studenter.