Genusspråk gör kärnvapenstat nervös under FN-möte

Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, är på plats i New York tillsammans med en stor delegation från det globala civilsamhället. Vårt uppdrag är att hålla stater ansvariga för sina beslut och handlingar, och att bedriva påverkansarbete på plats samt rapportera hem.

Photo: ICAN | Darren Ornitz Photography

Under den allmänna debatten i första utskottet har Sverige hållit tre anföranden; ett med EU, ett med de nordiska länderna och ett i egen kapacitet. I år är det fyra år sedan Sverige gick med i det humanitära initiativet vilket kan ses som en slags milstolpe för hur Sveriges politik förändrades. Sedan dess har Sverige varit med och förhandlat fram FN:s konvention om kärnvapenförbud (TPNW) som grundar sig i de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Under de två första veckorna av första utskottet har Sverige dock varken uttalat sig om kärnvapenkonventionen eller de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Detta är bekymmersamt då dessa aspekter måste lyftas om och om igen, speciellt med tanke på det motstånd som finns från kärnvapenstaterna och deras allierade. Sveriges nationella uttalande tog emellertid upp andra aspekter som vi ser som positiva. Bland annat var de kritiska mot kärnvapenstaternas moderniseringsprogram och den pågående upprustningen. De utryckte också oro för att linjen mellan kärnvapen och konventionella vapen suddas ut och att tröskeln för användandet av kärnvapen sänks i och med detta, vilket går tvärt emot det gemensamma målet om en kärnvapenfri värld.

Kärnvapenstaterna har i alla år motarbetat alla initiativ som tar nedrustning framåt, inklusive humanitära initiativet och kärnvapenkonventionen. De motsätter sig detta genom att gång på gång upprepa att konventionen inte är seriös, att den inte kommer att ha någon effekt och att det är ett bristande avtal. Kärnvapenstaterna klarar inte av att hantera att majoriteten av världens stater vill förändra debatten om säkerhet och nedrustning. USA sa i sitt uttalande: ”The choice being presented by TPNW advocates – between doing nothing and pursuing unrealistic hopes for a simpler solution – is a false one.” Detta är bara ett exempel på hur kärnvapenstaterna uttrycker sig genom att förminska initiativ där deras maktinnehav, som grundar sig på hot om total förintelse, ifrågasätts. Kärnvapenstaternas ovilja att nedrusta har varit tydlig under en lång tid inom multilaterala nedrustningsforum och de fortsätter att utöva hot och påtryckningar mot övriga länder och inom FN. Det är inte rimligt att vi 73 år efter att USA ödelade de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki med atombomber ska acceptera detta utan att kärnvapenstaterna står till svars för sina handlingar, eller snarare brist på dem.

Kärnvapen och genus
De senaste åren har genusaspekten av krig och vapen och kvinnors representation inom multilaterala nedrustningsforum tagit en allt större plats. Representation av kvinnor är en viktig del i att skapa jämställda fredliga samhällen och är en rättighetsfråga. Samtidigt måste vi arbeta med en feministisk analys för att synliggöra maktstrukturer som står i vägen för nedrustning. Som chefen för FN:s forskningsinstitut för nedrustning (UNIDIR), Renata Dwan, sa under onsdagen: ”A gender response to disarmament goes beyond just adding women around the table, but would be a kind of disarmament that looks different from what we are used to”. Det är positivt att detta får alltmer plats i debatten, men det ifrågasätts fortfarande ofta och blir hånat även inom den svenska debatten. Förståelsen för den positiva effekten av ett genusperspektiv på nedrustning är fortfarande inte tillräckligt kända eller önskvärda.

Flera stater har under första utskottet åberopat vikten av både ökat kvinnligt deltagande men också att vi måste belysa nedrustningsfrågor ur ett genusperspektiv. Kanada har, med stöd avSverige, inför första utskottet startat ett initiativ där de arbetar för att få in språk om genus i fler resolutioner för att undvika att endast lyfta perspektivet i separata resolutioner. Dessvärre så togs inte genusaspekten av nedrustning upp i det gemensamma nordiska uttalandet, vilket var förvånade då vi förutsätter att de nordiska länderna kan enas om detta. I början av mötet i första utskottet protesterade Storbritannien mot införandet av genusrelaterade konsekvenser (gendered impacts) i en rad olika resolutioner som berör konventionella vapen. Orsaken ska ha varit för att sådana skrivningar finns med i kärnvapenkonventionen, ett avtal som Storbritannien som kärnvapenstat motsätter sig. Det finns därför en rädsla för att kärnvapenkonventionen ska legitimeras genom att i andra forum legitimera dess språk. Genom ett koordinerat civilsamhällesarbete i New York, Genève och London så verkar det som att Storbritannien nu backat. Detta är ännu ett bevis på vikten av civilsamhället i dessa forum, att vi tidigt kan upptäcka och agera när stater vill backa bandet.

Under ett sidoevent av “International Gender Champion”, ett initiativ som drivs av Irland och Namibia, talade FN:s höga representant för nedrustningsfrågor, Ms. Izumi Nakamitsu, om vikten av ett genusperspektiv på nedrustning och hur de framgångar vi ser idag, har uppstått tack vare civilsamhället. Några exempel hon lyfte var att förhandlingarna om det partiella provstoppsavtalet startade på grund av kvinnorättsorganisationers kamp, ett genusbaserat kriterium i FN:s vapenhandelsavtal, och alla de kvinnor inom ICAN som drev på för FN:s konvention om kärnvapenförbud.

Diskussionerna kommer att fortsätta här i första utskottet och snart går staterna in i de tematiska debatterna om specifika vapenslag, där kärnvapen är först ut. Det kommer fortsatt finnas motsättningar och vi vet att kärnvapenstaterna kommer att göra allt de kan för att påverka stater att inte ställa sig bakom kärnvapenkonventionen. Men kärnvapenstaterna kommer inte att lyckas, för den positiva kraften som kärnvapenkonventionen medför är så mycket starkare.