Inblick i en stark påverkansrörelse och härlig gemenskap
Av: Oskar Lyding, medlem och läkarstudent vid Linköpings universitet
Äntligen. Helgen 9-10 april var det dags. Efter att under ett par års tid ha varit passiv studentmedlem medverkade jag på SLMK:s medlemsmöte i Mjölby. Kanske inte så mycket “äntligen!” egentligen, med tanke på att vissa mötesdeltagare varit passiva medlemmar under föreningens hela livslängd och nu vid pensioneringen känt sig lockade till utökat engagemang, men lite “på tiden!” var det allt.
Jag kände mig tämligen omgående välkomnad in i föreningen, trots att jag bara tagit mig till ett möte och trots att jag inte åtagit mig något. Visserligen blev jag ganska snabbt presenterad för valberedningens ordförande, men man var också tydlig med att engagemang är frivilligt och att eventuellt sådant ska passa in i det övriga livets pussel. Det pussel som gjort att jag hittills inte tagit mig till medlemsmöten, och knappt läst medlemstidningen. Det pussel som gjort att jag inte kunnat ge svar på tal gällande den lite typiska frågan: “Ifall SLMK är mot kärnvapen, vilka är det då som är för?”
Givetvis var det spännande, intressant och inte så lite skrämmande att få lära sig mer om kärnvapenfrågan. Roligt att förstå frågans historia, Sveriges förflutna (inte minst de hemliga efterkrigsplanerna gällande att skaffa en egen atombomb) och föreningen Svenska Läkare Mot Kärnvapens roll i frågan. Minst lika roligt var det dock att träffa blivande kollegor från många olika specialiteter och ålderskategorier; att träffa dessa under andra förhållanden än när man som läkarstudent träffar sina handledare på kliniken. Många inspirerande möten blev det; inte minst intressant tyckte jag att det var att sitta och prata med veteranen Gunnar Westberg. Gunnar, som är professor emeritus i internmedicin och som bland annat varit co-president i den internationella föreningen IPPNW, kunde berätta om allt från tiden kring IPPNW:s födelse (initierades av en sovjetisk och en amerikansk kardiolog mitt under kalla kriget) till möten med olika världsledare som han träffat genom åren.
Sammanfattningsvis var helgen på trevliga Mjölby Vandrarhem mitt i Svartån en fridfull och matnyttig erfarenhet. Jag är inte säker på att jag kommer att satsa på ett stort och brinnande engagemang i föreningen just nu, särskilt med tanke på att jag just ska avsluta utbildningen och står i begrepp att börja allmäntjänstgöring. Hursomhelst vet jag nu mer om vad SLMK är och vad föreningen sysslar med. Kanske till och med så att jag, nästa gång någon i omgivningen ser föreningens tidning och undrar vilka läkare som är för kärnvapen, kan sätta mig ner och förklara vad vi gör och varför vi finns. Inte bara skruva på mig och fnissa lite halvhjärtat.
Svenska Läkare mot Kärnvapen står nödvändigtvis inte för de åsikter och resonemang som bloggförfattaren framför.