Krönika: En nationell identitet i förändring

Nu är det drygt ett år sedan en socialdemokratisk statsminister – Magdalena Andersson – meddelade att hennes regering skulle ansöka om medlemskap i NATO. Även om Sveriges framtid som allierad fortsatt ligger i händerna på ledare i Turkiet och Ungern är det hög tid att fundera på de samhälleliga komplexiteter som aktualiseras genom detta vägskäl. I denna text reflekterar jag kring några av de frågor som har tagit form inom mig det senaste året. Om du som läser denna text är läkare och tränad i naturvetenskapliga traditioner kan de frågor jag ställer framstå som svåra att besvara. Hur ska vi egentligen tolka en värld som består av sociala relationer, politiska agendor och en föränderlig omvärld? Som samhällsvetare tar jag mig an just sådana fenomen.

Beslutet att Sverige skulle ansöka om NATO-medlemskap var kanske egentligen inte särskilt oväntat. Alltsedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari förra året har den säkerhetspolitiska debatten hårdnat. De som offentligt stod fast i sitt försvar av alliansfriheten var relativt få. Kanske är det inte så konstigt med tanke på hur de bemöttes av sina meningsmotståndare. I ett reportage i Svenska Dagbladet (2022) om Agnes Hellström, dåvarande ordförande för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen och en av få mediala röster mot ett svenskt NATO-medlemskap den där ödesdigra våren, sammanfattas hur NATO-motståndarna beskrevs: ”Naiva landsförrädare. Vladimir Putins nyttiga idioter, redo att kapitulera samma sekund fienden kommer.”

Historien är full av exempel när liknande epitet har använts för att avfärda dem som förespråkar fred och kärnvapennedrustning. Sådana representationer fungerar bland annat som ett sätt att marginalisera deras sak genom att måla ut dem som irrationella och blåögda, och som medvetet eller omedvetet allierade med fienden. Statsvetaren Linus Hagström (2021) har visat att sådana beskrivningar var centrala i den svenska debatten om NATO som följde efter Rysslands annektering av Krim 2014. I ett samhällsklimat där sådana epitet snarare än sakliga argument står i fokus, är det föga förvånande, men samtidigt väldigt skrämmande, att kritiska röster tystnar. Med tanke på det hårda debattklimatet förra våren vågar jag mig på att gissa att Agnes Hellström inte blev särskilt förvånad när Magdalena Andersson deklarerade sitt beslut.

På samma gång var beslutet just oväntat. Forskningen om nationell identitet och säkerhet i Sverige under det kalla kriget är rörande överens om att neutraliteten tillsammans med välfärden hade en given plats i den svenska självbilden. I min bok Förnuft, känsla och kärnvapen (2021) som jag skrev på uppdrag av SLMK visar jag hur antaganden om den svenska identiteten var en central del av den kärnvapendebatt som utspelade sig på 1950-talet, och i den nedrustningspolitik som tog form under 1960-talet. Givet den roll neutraliteten har haft historiskt, både inom svensk säkerhetspolitik och i relation till svensk nationell identitet, tror jag att vi var många som vaknade upp och undrade vad som egentligen hade hänt när Magdalena Andersson kungjorde sitt NATO-beslut. Vad kommer ske nu när Sverige inte längre står alliansfri? Vad händer med nedrustningspolitiken när vi går med i en allians som baserar sin säkerhetsstrategi på kärnvapen? Hur kunde vändningen ske så snabbt?

För att förstå det svenska beslutet att gå med i NATO och dess olika dimensioner måste det placeras i en historisk kontext präglad av både kontinuitet och förändring. Alltsedan Sverige gick med i EU i mitten av 90-talet har det kalla krigets neutralitetspolitik kommit att utmanas. Jämte ökat försvarspolitiskt samarbete med både enskilda västländer och med NATO genom Partnerskap för Fred från 1994 och Värdlandsavtalet från 2014 har ett ökat militärt samarbete tagit form över tid. Under samma tidsperiod har även ambitionsnivån för den svenska nedrustningspolitiken skiftat. Efter att regeringen Bildt deklarerade att Sverige skulle lämna New Agenda Coalition (NAC) år 2013, och efter att regeringen Löfvén beslutade att inte ansluta Sverige till det internationella kärnvapenförbud som SLMK och andra organisationer har arbetat för i åratal, var vi nog många som tänkte tillbaka på tiden då Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin ansvarade för den svenska nedrustningspolitiken. I ett pågående projekt fördjupar jag mig i Sveriges relation till NATO och nedrustningspolitikens svängningar tillsammans med professor Thomas Jonter.

Samtidigt som det svenska NATO-beslutet kan beskrivas som väntat och oväntat på samma gång är det en särskild del av medierapporteringen om Sverige och NATO som gjorde mig extra nyfiken. I olika sammanhang förra våren ikläddes Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde en vit bröllopsklänning och andra attribut som associeras med att ingå äktenskap. Brudgummen i fråga var ibland NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg, ibland USA:s president Joe Biden eller Turkiets Recep Erdogan. Vad innebär det att sådana könade skildringar letade sig in i svenska mediala beskrivningar av Sverige och NATO?

Historikern Frank Costigliola (1997) har visat hur historiska skildringar av NATO påminner om ett konservativt kärnfamiljsideal, men USA som den manliga beskyddaren och de allierade som kvinnor och/eller barn. Det är alltså inget ovanligt med att könade representationer och analogier från den privata sfären används för att skapa mening om säkerhetspolitiska frågor, såsom relationer i NATO. Men vad hade hänt om det inte var Magdalena Andersson som var statsminister, utan hennes föregångare Stefan Löfvén? Hur hade vi skapat mening kring att Ulf Kristersson och Tobias Billström blev förförda av deras manliga motsvarigheter bland de allierade? Kanske kan vi förstå bilder på Magdalena Andersson i brudklänning som ett uttryck för en konservativ tidsanda, där heterosexuella och könade familjeideal bidrar till att etablera budskapet att Sverige behöver skyddas. Att beskydd likställs med att ingå i en kärnvapenallians är i behov av vidare reflektion och problematisering.

Referenser

Costigliola, Frank. “The Nuclear Family: Tropes of Gender and Pathology in the Western Alliance”. Diplomatic History. Vol. 21, No. 2, 1997.

Hagström, Linus. “Text and body in the Swedish NATO debate”. Cooperation and Conflict. Vol. 56, No. 2, 2021.

Rosengren, Emma. Förnuft, känsla och kärnvapen. Svensk nedrustningspolitik ur ett feministiskt perspektiv. Stockholm: Santérus Förlag, 2021.

Svenska Dagbladet. ”Pekas ut som naiva landsförrädare”. 23 mars 2022, https://www.svd.se/a/478m0G/svenska-freds-vi-kallas-for-putins-nyttiga-idioter

Denna krönika har publicerats i Läkare mot kärnvapen 171.