När icke-spridningsavtalet blev en ursäkt för att inte göra något

Text: Josefin Lind, generalsekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen

Allt eftersom decennierna gick lovade kärnvapenstaterna gång på gång att de skulle nedrusta, öka transparensen i sina innehav, sänka behovet av kärnvapen i sina doktriner och så vidare, och icke-kärnvapenstaterna trodde att de var ärliga i sitt uppsåt. Det var ju ändå överenskommet! Vi har ju skrivit ett avtal!

I år är det 50 år sedan icke-spridningsavtalet trädde i kraft och inför årets översyn av avtalet lovar inte längre kärnvapenstaterna att de ska nedrusta, de kan inte ens lova att det de tidigare lovat ska gälla – det var ju utlovat i en annan tidsanda än idag!

Ingen vill ju ha en misslyckad konferens, så då säger USA att eftersom ett konsensusbaserat slutdokument är ett sådant högriskprojekt kanske det är säkrast att bara säga att ett uttalande om att icke-spridningsavtalet är viktigt vore ett lyckat resultat? Kanske ska vi istället prata om fredlig användning av kärnenergi, för att inte behöva lova något som vi ändå inte tänker hålla?

I år, när icke-kärnvapenstaterna har hållit sin del av avtalet i 50 år utan att få så mycket som ett lillfinger tillbaka, står mycket på spel. Kommer avtalet att överleva denna översyn? För att inte riskera att avtalet havererar hade en ju kunnat tro att då sätter vi ribban högre. Vi kräver mer och kommer själva förberedda med ett helt paket med åtgärder VI tänker göra för att sänka kärnvapnens roll i doktriner och minska risken att kärnvapen kommer till användning.

Men nej. Vi tar med oss samma krav som vi har haft i 50 år, om vi döper om dem märker nog ingen skillnad. Lite som när man tar med sig en vinflaska i gå bort-present, som man redan fått i gå bort-present, man bara byter ut den rosa glittriga påsen mot en blå glittrig påse. Bäst att inte heller prata i förväg om vad som är en lyckad konferens, så att vi inte sätter förhoppningarna för högt och riskerar att misslyckas. Det viktigaste är ju inte vad utkomsten blir utan att det kan kategoriseras som en lyckad konferens.

Detta var den dystra sagan om avtalet som blev en ursäkt att inte göra något alls. Jag hoppas att detta förblir en saga och att verkligheten ser annorlunda ut.