Natomedlemskapet kräver starkare arbete för nedrustning

Ett svenskt inträde i Nato vilket självt klassar sig som en kärnvapenallians ställer stora krav på att Sverige pekar ut förutsättningar för svensk del, för att ta avstånd till kärnvapen som medlem i alliansen.

Först och främst bör Sverige omgående ansluta sig till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Konventionen som trädde i kraft januari 2021 innebär ett omfattande förbud mot kärnvapen i många aspekter; användning, hot om användning, innehav, produktion, test, stationering samt att assistera, uppmuntra eller förmå andra stater till de förbjudna aktiviteterna. Genom att ansluta Sverige till konventionen överkommer man effektivt många av de orosmoment som civilsamhälle, allmänhet, politiker och experter har uppmärksammat i debatten kring svenskt Natomedlemskap. Detta kan vara ett sätt att också blidka den opposition som finns emot Natomedlemskap i Sverige och överbrygga den oro som finns. Sverige måste också förbehålla sig rätten att inte stå bakom Natos uttalanden om kritik mot FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Förutom en anslutning till konventionen bör nedanstående aspekter beaktas och implementeras, genom lagstiftning, formellt uttalad policy etc.

I Natos Nuclear Planning Group sker omfattade, och sekretessbelagda (inte ens i Natos parlamentariska församling delges vilka diskussioner som förts i gruppen), främst operativa diskussioner kring kärnvapen. Det är här övningar med kärnvapen planeras, eventuell planering av användning av kärnvapen och alliansens kärnvapenpolicy diskuteras och sätts. Den enda Natostat som står utanför Nuclear Planning Group är Frankrike. Det visar förvisso att det går att stå utanför gruppen, inget i Nordatlantiska fördraget som alliansen vilar på säger att man måste vara med, men värt att notera är att Frankrike också har egna kärnvapen.

Det bör noga övervägas huruvida Sverige ska vara med i Nuclear Planning Group eller inte. Detta har aldrig prövats förut, men ett viktigt krav är att Sverige aldrig ska vara med och planera, förbereda eller öva inför att använda kärnvapen. Om detta går att kombinera med ett medlemskap i Nuclear Planning Group måste utredas innan tillträde i gruppen sker.

En annan viktig aspekt som diskuterats flitigt är kärnvapen på svenskt territorium. För att Nato eller USA (det är USA och inte Nato som har kärnvapen utplacerade i 5 Natoländer) ska få utplacera kärnvapen i Sverige krävs det att Sverige godkänner detta. Dock menar vi att för att säkerställa att detta inte kommer att ske, även över tid bör Sverige prioritera att stifta en nationell lag som förbjuder införsel av kärnvapen på svenskt territorium i alla avseenden och i alla situationer. Detta har drivits av civilsamhället samt genom motioner i riksdagen i flera år och har nu i samband med den hastiga Natodebatten som uppstått blivit än mer angelägen. Finland har redan en sådan lag på plats, likaså Spanien och Litauen. Såväl flera socialdemokratiska sidoförbund, Vänsterpartiet samt Miljöpartiet driver nu denna fråga.

Förslaget om lagstiftning mot införsel av kärnvapen på svenskt territorium har kontinuerligt avslagits, exempelvis i propositionen om samförståndsavtal med Nato 2015 ”Kärnvapen får inte placeras på svenskt territorium. Detta har Sverige i decennier tydligt markerat till omvärlden. Den svenska positionen att inte förvärva kärnvapen och att inte tillåta att sådana vapen placeras på svenskt territorium eller medförs av gästande utländska stridskrafter vid besök har förmedlats på ett otvetydigt sätt i olika sammanhang och forum, t.ex. genom tal i FN:s generalförsamling. En gästande stat är folkrättsligt förpliktad att följa de villkor som Sverige uppställer för besöket. Detta följer bl.a. av den folkrättsliga suveränitetsprincipen.” Detta har alltsedan repeterats vid varje förslag eller initiativ till att starta en lagstiftningsprocess.

Det tal i FN som nämns har vi försökt att härleda för att få reda på vad som sades, när och av vem. Den enda hänvisning vi har fått av utrikesdepartementet, är en röstförklaring till en resolution i första utskottet i FN:s generalförsamling 1981 just efter dåvarande Sovjetunionens kränkning av Sveriges territoriella gräns i och med grundstötningen av den sovjetiska ubåten U 137 i Karlskronas skärgård. Det är tydligt att ett modernare uttalande än från 1981 behövs, samt även kompletteras med lagstiftning.

Sist men inte minst menar vi att Sverige måste förbehålla sig rätten att inte stödja Natos uttalanden om att så länge kärnvapen finns kommer Nato att vara en kärnvapenallians, såsom exempelvis uttrycktes i Natos strategiska koncept från 2010. Detta strategiska koncept är ett politiskt dokument och är inte per automatik juridiskt bindande för alla medlemsländer. Ett av Sveriges viktigaste uppdrag som Natomedlem måste vara att få alliansen att inte hota om att använda kärnvapen (även som förstaslagsförmåga) och förmå alliansen att avsluta sitt beroende av kärnvapen och verka för nedrustning av alla kärnvapen.

Vi har en intressant tid framför oss, vi ser hur partier och debattörer redan börjar positionera sig med sina krav på medlemskapet och nu är det av högsta vikt att vi som vill verka för ett kärnvapenfritt medlemskap tydliggör våra krav och förslag på hur detta ska ske. Vi ser att våra punkter med krav som vi tog fram i och med debatten i Sverige har fått genomslag hos flera politiska partier och sidoförbund och vi utgår att riksdagen tar många av dom i beaktning och säkerställer att Sverige fortsätter vara ett kärnvapenfritt land, som part i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.