Blogg: Strålningens effekter

Av: Vendela Englund Burnett

Efter IPPNW:s världskongress i Stockholm 1991 kom två läkarkollegor, Mira Kossenko och Elena Zhukovskaya från Chelyabinsk i Södra Ural i Ryssland, att bo hemma hos mig i Karlstad. De berättade om ”stora bekymmer med radioaktivitet” i deras område i södra Ural.

Där hade kärnvapen producerats sedan 1940-talet, i anläggningar i hemliga städer som inte fanns på kartan och inte hade namn utan bara postnummer: Chelyabinsk 65 och 70. Här hade mycket stora utsläpp av radioaktivitet skett genom långvariga utsläpp, olyckor och medveten dumpning. Mira var chef för den klinik i Chelyabinsk där den exponerade befolkningen behandlades, Elena var barnhematolog och även hon såg konsekvenserna av kontaminationen i sitt arbete.

Våren 1992 inbjöds jag till en konferens om miljö- och hälsokonsekvenser av strålning i Ural. Ett informationsfönster verkar ha stått öppet för vi fick resa runt och prata med patienter, kollegor, lokala myndigheter och chefer inom plutoniumfabriken Mayak. Vi fick dessutom fotografera och mäta strålning i områden där stora utsläpp skett.

I floden Techa hade utsläppen pågått i flera år och berört minst 124 000 människor. En del människor hade fått mycket höga stråldoser men fick inget veta. De fortsatte att fiska och bada i floden och använde vattnet till sina grödor och djur. Först efter flera år evakuerades de värst utsatta byarna. När vi mätte strålningen i ödebyn Metlino var den cirka 200 gånger normala värden. På besök i staden Kasli, där höga nivåer radioaktiv strålning spridits efter en olycka, pratade vi med människor som var sjuka, arga och misstrogna. Mat, luft, jord, vatten: allt var ju kontaminerat. På stadshuset angavs tid, temperatur och aktuell strålningsnivå.

Människor var drabbade av kronisk strålsjuka, en effekt av långvarig strålning som inte varit omedelbart dödande, och det sågs en ökning av bland annat missfall, värk i skelettet och flera cancerformer. Kliniken i Chelyabinsk, med 12 läkare och 50 bäddar, hade ett orimligt uppdrag. De skulle kontrollera och behandla åtminstone 28 000 strålningsexponerade människor, samt forska och vidareutveckla vården. De hade inte ens en dator. Mira, klinikchefen, förhindrades i många år att prata med någon – inte ens patienterna fick veta vad som orsakade deras ohälsa.

Jag reste hem omskakad och full av information. Knappt något var känt i omvärlden och intresset i Sverige blev mycket stort. Jag fick inbjudningar och kunde berätta för kollegor och via media och myndigheter nå en bredare krets. Samarbetet med Chelyabinsk fortsatte, Mira återvände till Sverige för konferenser om strålskydd och sjukdomar. Men när jag sista gången reste tillbaka till Chelyabinsk 1995 hade stämningen förändrats, öppenheten var mindre och vi fick material beslagtaget.

Kollegorna i Chelyabinsk har oförtrutet fortsatt sitt arbete. Men med den förändrade situationen har flera lämnat Ryssland och man kan nog utgå från att resorna vi gjorde då, när vi pratade fritt och bodde hemma hos kollegor, och med kamera och strålningsmätare, skulle innebära en stor risk idag.

Denna text publicerades för första gången i Läkare mot Kärnvapen 164, augusti/september 2021.