2017 tillsatte regeringen en utredning om  Sverige och FN:s kärnvapenförbud. Utredningen valde att genomgående argumentera mot konventionen. Den har fått omfattande kritik från folkrättsexperter, professorer i internationella relationer och fysik, nedrustningsorganisationer, klimatorganisationer med flera. Kritikerna menar att utredningen inte belägger sina slutsatser, misslyckas med att utreda flera viktiga frågor, inte förstår FN-konventionens syfte och saknar ett nedrustningsperspektiv.

Hur gick det egentligen till när Lars-Erik Lundin drog slutsatsen att Sverige inte ska gå med i FN:s kärnvapenförbud? Eftersom utredningen på flera ställen saknar referenser så är svaret långt ifrån givet. I magasinet ETC beskriver Stina Oscarsson sin jakt på förklaringar. Det som kommit fram längst vägen borde uppröra många.

Av: Clara Levin och Sofia Tuvestad

I tisdags stod utrikesminister Wallström värd för ett högnivåmöte om kärnvapennedrustning i Stockholm. Efter mötet presenterades en politisk deklaration som inte innehöll något nytt och inte erkänner kärnvapnens humanitära konsekvenser.

Tillsammans med flera organisationer skriver vi idag (190611) i Sydsvenskan om regeringens kärnvapenmöte. “Vi i civilsamhället välkomnar alla initiativ som kan leda till nedrustning och stoppa spridningen av kärnvapen. Civilsamhället har varit drivande för att, bland annat genom FN:s kärnvapenförbud, omformulera debatten om kärnvapen till ett ökat fokus på de humanitära och klimatrelaterade konsekvenserna.”

Idag kom beskedet att AP 2 slutar investera i kärnvapen! Det är väldigt positivt att AP 2 följer samma väg som AP 1 och 4 och visar att modernisering av kärnvapen inte går ihop med icke-spridningsavtalets mål om en kärnvapenfri värld.