Vad innebär ”victim assistance” i FN:s kärnvapenkonvention?

Av: Erin Hunt, programansvarig på Mines Action Canada

Vad är stöd till offer och varför ingår det i ett kärnvapennedrustningsavtal?

Stöd till offer är ett koncept inom nedrustning som först dök upp i Ottawafördraget från 1997 som förbjuder antipersonella minor. Sedan dess har idén utvecklats och återfinns också i konventionen om klusterammunition och nu senast i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Det kan innebära olika policys, tjänster och program som ger offer för de förbjudna vapentyperna större möjligheter att delta i samhället på samma villkor som andra medborgare.

Begreppet ”offer” innefattar alla personer som har dödats eller lidit fysisk eller psykisk skada på grund av användning eller testning av kärnvapen, men även de som drabbats av ekonomisk förlust, social marginalisering eller svårigheter med att få sina rättigheter tillgodosedda. Det inkluderar både de individer som direkt påverkats av kärnvapen men också deras familjer och de samhällen de lever i. När vi talar om offer för kärnvapen tänker vi ofta på atombombsöverlevarna från Japan, men även kärnvapentester i eller i närheten av länder såsom Algeriet, Marshallöarna och Ryssland har drabbat människor och lett till fler offer världen över.[1]

Målet med FN:s konvention om förbud mot kärnvapen är att undvika att kärnvapen används igen så att ingen någonsin igen blir offer för kärnvapen. För att konventionen ska anses vara ett genuint humanitärt avtal behöver den dock ta hänsyn till de befintliga offrens rättigheter och behov. I konventionens paragraf 6.1 står:

Varje statspart ska, avseende enskilda personer under dess jurisdiktion som har påverkats av kärnvapenanvändning eller -provsprängningar, i enlighet med gällande internationella humanitära och mänskliga rättigheter, tillhandahålla lämpligt stöd med hänsyn till ålder och kön, utan diskriminering, inbegripet medicinsk vård, rehabilitering och psykologiskt stöd samt hjälp till social och ekonomisk integrering.

Enligt paragraf 7 har stater vars invånare drabbats av kärnvapen ansvar för att tillhandahålla stöd till dessa offer, även om alla konventionens statsparter är skyldiga att samarbeta kring implementeringen av kärnvapenkonventionen. Här noteras samtidigt att stater som har använt eller testat kärnvapen också har ett ansvar att ge offren stöd.

Under förhandlingarna av kärnvapenkonventionen debatterades det om en paragraf om stöd till offer skulle inkluderas i avtalet och vilkas ansvar det i så fall skulle vara att implementera den. En del länder ville att ansvaret skulle läggas på kärnvapenstaterna, men i slutändan förblev huvudansvaret hos de drabbade staterna. Så blev det av två huvudskäl. För det första kan ett fördrag inte ålägga några skyldigheter på stater som inte tillhör det, så att lägga ansvaret på kärnvapenstaterna skulle i princip göra klausulen omöjlig att genomföra i närtid. För det andra skulle det innebära att ge kärnvapenstaterna makt över andra länders hälso- och sjukvård för somliga av deras medborgare, vilket både skulle vara ett brott mot staters suveränitet och bli komplicerat att genomföra.

”För att konventionen ska anses vara ett genuint humanitärt avtal behöver den dock ta hänsyn till de befintliga offrens rättigheter och behov. ”

Förvandla ord till handling

Kärnvapenkonventionens första statspartsmöte planeras att äga rum i Wien i juni 2022. Då möts de över 60 stater som till dags dato anslutit sig till avtalet. Vid detta möte kommer konventionens ord att omvandlas till handling, genom att staterna åtar sig konkreta aktiviteter för att implementera artikel 6. Det kommer att utgöra en viktig del av diskussionerna vid statspartsmötet. Vid mötet bör staterna förbinda sig till att identifiera de behov som offer för kärnvapen har, utarbeta nationella handlingsplaner för stöd till offer, och arbeta för att minska stigmatiseringen av de drabbade. Dessutom bör överlevare och civilsamhället inkluderas i planeringen och implementeringen av alla åtgärder.[2]

Dessa första åtgärder kommer att lägga grunden för att offren för kärnvapen får mer stöd. Detta stöd är omöjligt att erbjuda utan att man vet exakt vilka som är drabbade och vad de behöver. Nationella handlingsplaner kommer att ge vägledning kring vilka åtgärder som behövs, och genom att inkludera överlevande och civilsamhället säkerställs att åtgärderna blir genomförda och effektiva. Insatser för att minska stigmat av att ha drabbats av kärnvapen är viktiga för att förbättra livskvaliteten för offren och kan inledas omedelbart. För att säkerställa att statspartsmötet antar en kraftfull handlingsplan måste staterna lyssna till civilsamhället. Inte minst det medicinska samfundet har en viktig roll att spela i denna process eftersom de är experter på vad som behövs för att ge sjukvård till människor med sjukdomar och funktionsnedsättningar som är relaterade till användning och testning av kärnvapen.

En chans att göra skillnad

Det första statspartsmötet för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen ger det internationella samfundet en möjlighet att göra verklig skillnad för människor som påverkats av användning och testning av kärnvapen. I alltför många år har människor som lever med kärnvapnens konsekvenser av detta lämnats utanför nedrustningssamtal. Paragraf 6 om stöd till offer är ett försök att korrigera detta och börja hantera de skador som individer, familjer och samhällen drabbats av under decennier.

[1] Article 36, “Victim assistance’ in a treaty banning nuclear weapons,” briefing paper publicerat januari 2015.

[2] Harvard Law School International Human Rights Clinic, “Implementing Victim Assistance under the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons”, publicerad i juli 2021.

Om författaren: Erin Hunt är expert inom humanitär nedrustning och deltog i arbetet med att ta fram paragraf 6 om ”victim assistance” i kärnvapenförbudet.

Denna text publicerades första gången i tidningen Läkare mot Kärnvapen #165.